VINTER - MÖSSA, VANTAR OCH RIMFROST.

​

På sidan "VÅR" har jag beskrivit lite hur vintern kan vara och upplevas av mig men den kan också vara kal och riktigt vintrig i Skåne inte bara våt och slaskig. Som jag skrivit innan älskar alla årstider men vintern är nog den som kommer längst ner på listan och jag nu skall gradera årstiderna . Jag växte ju upp på Småländska höglandet med mycket snö och kalla vintrar, det var rätt mysigt många gånger men det känns som om jag har fått nog. Bodde några vintrar i Gävle och när snökanonerna ven in från Gävlebukten då det kunde komma mängder av  snö, en metar eller mer på ett dygn då var det inget kul, bara fullständig kaos.  Visst är det vackert när landskapet ligger vitt och orört, visst är det vackert när träden är klädda i vitt, visst är det vackert att blicka ut över milsvida isar när solen skiner och himlen är blå. Det är heller inte helt fel att sitta ute på isen och vinterfiska med en brasa som brinner i strandkanten, kaffepannan över elden och en nygrillad korv och det rycker i pimpelspöt eller sprötet som viftar vid angelhålet. Det kan vara otroligt vackert när fukten snabbt fryser en natt och landskapet täcks av rimfrost. Att åka ut och fotografera lanskapet i skymningen kan vara rent magiskt men jag blir snart nöjd och längtar efter + grader och att få gå i skogarna på jakt efter svampar vilket man ofta kan göra nästan hela vintern i Skåne.  När man står därute på vidderna och beskådar vinterlandskapet framför allt i rimfrostens timma så kan inlevelsen dyka upp i själen och pennan rafsar fram över det vita pappret.

​

​

JAG EN VATTENDROPPE.

 

I den blå skymningen fann jag mig ovanligt vacker. Det var faktiskt många millennium sedan som jag hade deltagit i en sådan bedårande föreställning. Jag var gnistrande klar, vit och ren som oskulden. Solens sista orangeröda strålar målade några kvardröjande slöjor på den djupt blåsvarta himmeln där stjärnor började tändas. Det var som att skåda ner i djupet av ett förälskat öga och se sig själv som en spegelbild däri. Jag var ren och gnistrande kall rimfrost på en sagoboksek långt ute på den av mina vita, rena oskuldsfulla systrar täckta slätten.

O vad vi strålade av glädje, tänk vilken lycka att få deltaga i detta underbara ögonblick. Detta som händer oss vattendroppar allt för sällan, att få gnistra och få vara stilla och beskåda världen med himlavalvet ovan, utan att bara svischa förbi som hastigast för att uppslukas av något hav eller försvinna ned i myllan för att vidare förena sig med sina gelikar och tränga ned i berggrunder genom årmiljoners avlagringar.

Så underbart att få hänga här och skåda ut över landet och se att det är gott. Ännu inte alltför förgiftat, nej ännu ett tag skall vi få vara sunda och friska, ännu kan någon dricka oss utan att behöva dö. Ännu kan vi glatt porla fram i någon frisk liten bäck. Vidare, vidare genom frisk och stark grönska som slukar några av oss med glupande aptit, och ändock är balansen väl upprätthållen. Vi andra far vidare för att förena oss med flera systrar, vi blir stillsammare, men inte för allvarliga. Vi vill fortfarande leka, nu vill vi dansa till bäckahästens klara melodier. Framåt, framåt genom det vackra landskapet, kittlande och pigga leker öringarna i våra strömvirvlar, vi smeker susande fram genom deras gälar och ger liv åt allt vi möter på vår väg, vi livets vatten strömmar med glädje fram genom landet och vi sjunger i tusen stämmor, njut av oss, njut av oss. Se hur landet och dess bebyggare lever av oss, genom oss, i oss, med oss. Utan oss vore allt slut så behandla oss väl, var snälla mot oss. ”Ty det i gören mot oss, gören i också mot er själva”.