top of page

Neohygrocybe

​

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                                       3                                           3                                  3

​

Neohygrocybe ingrata (rodnande lutvaxskivling), Neohygrocybe nitrata (lutvaxskivling), Neohygrocybe ovina (sepiavaxskivling)

Neohygrocybe ingrata - Rodnande lutvaxskivling : Sårbar (VU)

EKOLOGI : Rodnande lutvaxskivling är endast funnen i naturliga fodermarker i tät, örtrik grässvål. De flesta lokalerna är betesmarker.

KÄNNETECKEN : Rodnande lutvaxskivling är en medelstor, ca 5–8 cm hög, brun vaxskivling med vita till gulvita skivor och ljust kött. Fruktkroppen rodnar vid beröring och skrapning, speciellt på skivorna. Den bruna hatten har ofta små, inväxta fjäll. Foten är vit eller ljusbrun. Svampen har en nitrös lukt liksom den närstående och mer allmänna lutvaxskivlingen H. nitrata, vilken dock inte rodnar i köttet. Det är en höstsvamp.

FÖREKOMST : Rodnande lutvaxskivling är sällsynt funnen från Skåne till Medelpad och Jämtland. Arten är känd från Färöarna, fyra platser i Danmark och några i Norge samt från Mellaneuropa, bl.a. Schweiz. Den är också uppgiven från Nordamerika. I Europa antyder fynden en nordlig utbredning och i Mellaneuropa tycks den vara knuten till bergsområden och alptrakter. Den nordiska utbredningen kan ha en något västlig tyngdpunkt.

EKOLOGISK GRUPP : Okänd

Neohygrocybe nitrata - Lutvaxskivling (NT)

EKOLOGI : Friskäng och naturbetesmark. Betad eller slagen, mager mark. Troligen fosforkänslig.

Friskäng och naturbetesmark. Betad eller slagen, mager mark. Troligen fosforkänslig. - Levnadsätt okänt. Växer mest på magra, ogödslade naturbetes- och slåttermarker men kan även påträffas i skogsbryn och på rikare mulljord i ädellövskog. Arten försvinner vid gödsling och missgynnas av atmosfäriskt kvävenedfall.Total population i landet bedöms ha minskat kraftigt och fortgående minska, huvudsakligen p.g.a. upphörande hävd med åtföljande vegetationsförändringar samt ändrad djurhållning med tyngre köttdjur och stödutfordring som leder till förhöjda näringsnivåer i marken. Samtidigt är ökad djurhållning tack vare miljöstöd generellt gynnsamt för många ängssvampar.Pga. något bredare ekologiska krav och förekomster även i skog bedöms minskningstakten något lägre än för arter som enbart förekommer i gräsmarker.

EKOLOGISK GRUPP : Okänd

Neohygrocybe ovina - Sepiavaxskivling (VU)

EKOLOGI : Sepiavaxskivling växer i mager, oftast hedartad grässvål. De flesta lokalerna är öppna, kväve- och fosforfattiga naturbetesmarker och hackslåttängar, där den växer bland stagg och dylikt. Den är hos oss vid något tillfälle även funnen i en ljuslucka i en rik blandskog på kalkberggrund och i Mellaneuropa anges den växa även i hedar och ljusa barrskogar.

KÄNNETECKEN : Sepiavaxskivling är en medelstor och relativt kraftig, 6–8 cm hög, mycket karakteristisk vaxskivling. Den är mörkt gråbrun till gråsvart på hatt, skivor och fot. Köttet rodnar vid brottytor eller vid skrapning, speciellt på skivor och i hattkanten. Denna rodnad försvinner efter en stund. Svampens dystra färger gör den svår att upptäcka, eller så undgår den plockning då den vid hastigt påseende ser gammal och rutten ut. Artens vetenskapliga namn syftar på att den liknar fårspillning till färgen. Arten är en höstsvamp. Svampen kan möjligen förväxlas med svartnande narrmusseron (Porpoloma metapodium), som också är sällsynt. Den har amyloida sporer, ljusare fruktkroppar och fint knottrig hattyta. Sepiavaxskivlingens hatt är slät eller har mycket grova, inväxta fjäll.

FÖREKOMST : Sepiavaxskivlingen är sannolikt sydlig i vårt land. Den är funnen i elva landskap från Skåne till Dalarna. Den är även känd från övriga nordiska länder och är där, liksom hos oss, sällsynt eller mycket sällsynt och överallt rödlistad. Arten är uppgiven från ett flertal länder i Europa. Uppgifter från Nordamerika är möjligen felaktiga. Den är rödlistan även i Polen och Tyskland.

EKOLOGISK GRUPP : Okänd

bottom of page