Lactarius sanguifluus - Vinriska
EKOLOGI : Barr- och lövskog samt hagmark och park. Marken. Vinriskan växer under tall, Pinussylvestris, på starkt kalkhaltig sandig mark, ofta i torra hällmarkstallskogar med kalkstenar i ytskiktet. Här kan finnas följearter som tallblodriska, grynsopp, Suillus granulatus,rabarbersvamp, kastanjemusseron, Tricholoma albobrunneum och blodkremla, Russula sanguinea. Men den kan också påträffas på näringsrikare och friskare mark, som betad barrskog och lövängar på märgelsand, samman med grönfläckig vinriska, L. semisanguifluus, och rutsopp, Boletus chrysenteron. Fruktkroppbildningen sker vanligen i september och oktober. Utanför Sverige har den rapporterats växa på andra basiska underlag, som röd sandsten, skiffer och brunjord med Pinus mugo, P. nigra, P.halepensis, P. pinea och P.uncinata som mykorrhizapartners, också under Juniperus. Arten anses värmekrävande. Den är funnen från låglandet upp till 800–1000 m.ö.h
KÄNNETECKEN : Vinriska är en stor och köttig skivling, som ofta växer gyttrad. Hatten har först inrullad kant, senare blir den svagt nedtryckt i mitten och kanten blir vågig. Bredden är 6–12 cm. Hattfärgen skiftar mellan orangebruna och grågröna nyanser och bildar ibland zoner i utkanten. Skivorna är medeltäta, vidväxta eller kort nedlöpande och skiftar i grå-purpur. Foten är cylindrisk, massiv, 2–4 cm hög, 1–2 cm tjock, grå-rosa men ljusare upptill och försedd med gropar. Mjölksaften är omedelbart vinröd och ganska riklig. Lukten är angenäm, smaken mild till något bitter. Sporpulvret är crèmefärgat, sporerna brett ellipsoida med nästan fullständigt nätmönster, 9 x 8 µm. Vinriskan liknar till form och storlek tallblodriskan, Lactarius deliciosus, som dock avviker genom starkt orange färg, i synnerhet i mjölksaften. I Medelhavsområdet finns en annan förväxlingsart, Lactarius vinosus, med lika vinröd saft men med blekare färger och mindre sporer.
FÖREKOMST : I Sverige har vinriska sin huvudsakliga utbredning på Gotland, där den är tämligen allmän, men den är också funnen på norra Öland vid Ismanstorps borg, Långlöt sn och Penåsa, Kastlösa sn samt på en lokal i Södermanland vid Trosa. 50 lokaler är kända i landet. Arten finns i ganska många lämpliga kalktallskogar, men inte alla. Lätt att känna igen. Det verkliga antalet lokaler i landet bedöms inte överstiga 500, vilket motsvarar 15 000 individer. En fortlöpande minskning på nationell nivå misstänks pågå, framförallt p.g.a. slutavverkningar. Omfattningen är dock svår att bedöma. I övriga Europa är den känd från Estland, Ryssland, Polen, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Luxemburg, Schweiz, Österrike, Ungern, Frankrike, Spanien, Italien, Malta, Balearerna och därtill Kanarieöarna och Turkiet. Den är sårbar (VU) i Tyskland och Polen, lokalt sällsynt på Malta och missgynnad (NT) i Turkiet. De svenska lokalerna ligger i norra delen av det stora utbredningsområdet och kan måhända betraktas som utposter eftersom såväl kallt klimat som brist på kalkhaltiga marker kan sätta gränsen.
EKOLOGISK GRUPP : Mykorrhiza