top of page

Ranunculus baudotii - Vitstjälksmöja

BIOTOPER : Brackvatten, Sötvatten.

Skansen - https://skansen.se/se-och-gora/djurpark/baltic-sea-science-center/vara-akvarier/akvarievaggen/vitstjalksmoja/

Längd: 0,2-3 meter

Ålder: flerårig. Vissnar oftast ner vintertid men kan övervintra som gröna plantor

Energiupptag: använder solljuset för att driva fotosyntes

Utbredning:

Vitstjälksmöjan växer i grunda vågskyddade mjukbottnar vid kusten och påträffas från södra Östersjön upp till Norrbotten. Den växer oftast vid 1–2 meters djup men kan även förekomma vid 4 meters djup.

​

NOTERING : Vitstjälksmöja nämns nästan enbart i samband med Östersjön. Mitt fynd i sötvattensdammar mellan Lerhamn och Mölle, kullabyggden Skåne, där klockgrodorna brukar spela. Dammarna torkar ofta ut under varma sommrar.

Ranunculus bulbosus - Knölsmörblomma

EKOLOGI : Knölsmörblomma förekommer i många olika typer av magra gräsmarker, både neutrala som något kalkrika. Den tål också en viss näringspåverkan. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, backtimjan Thymus serpyllum och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven hävd eller störning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Knölsmörblomma förekommer i många olika typer av magra gräsmarker, både neutrala som något kalkrika. Den tål också en viss näringspåverkan. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, backtimjan Thymus serpyllum och solvändor Helianthemum spp.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av utebliven hävd eller störning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Blodrot Potentilla erecta – har oskaftade, till synes femfingrade blad (egentligen trefingrade med två småbladslika stipler). De har många greniga stjälkar som saknar knöl.

Smörblomma Ranunculus acris – stjälken är ofta grenig ovan mitten, blomskaften är släta. Stjälkbasen är ej löklik. Foderbladen sluter tätt intill kronan, pekar inte nedåt/bakåt.

Nävor Geranium spp. – har handflikiga blad och röda–blålila blommor i par. Stjälkarna är inte fårade och saknar den uppsvällda basen.

Revsmörblomma Ranunculus repens – har något mindre håriga rosettblad med ett tydligt skaftat mittblad. Saknar uppsvälld stjälkbas och har långa utlöpare som slår rot vid lederna. Blomskaftet är fårat och foderbladen är tätt tryckta till kronan.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i Götaland och södra Svealand. Sällsynt med enstaka förekomster i södra Norrland. Kulturgynnad.

Ranunculus ficaria - Svalört

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Triviallövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1015/svalort

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 10–20 cm. Stjälk upprätt-uppstigande, förgrenad, kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk, vanligen 2–3 cm bred. Krona bestående av 8–12 gula blad som är linjärt elliptiska med runda-spetsiga bladspetsar. Foder bestående av 3 ovala gulaktiga blad. Blombotten och blomskaft kala. Många ståndare. Många fria pistiller.

Bladen : Bladskivor brett äggrunda-trekantiga med hjärtlik baser, vågiga kanter, kala och glänsande. Bladskaft långa, kala. Vanligen runda groddknoppar i bladvecken. Bladen strödda.

Frukten : Hårig nöt med kort näbb.

Växtplats : Lundar vid å- och bäckkanter, lövängar, parker och havsstränder. Även som odlad och förvildad.

Blomningstid : (April–)maj(–juni).

Svalörten är en giftig perenn lundväxt som föredrar lerjordar. Den förökar sig vegetativt med hjälp av underjordiska rotknölar. Den bildar ibland också groddknoppar i bladvecken och dessa kan hjälpa arten att sprida sig till omgivningen. Arten har i Finland nästan helt tappat förmågan att fortplanta sig könligt. Den kan dock sprida sig ganska effektivt vegetativt med hjälp av flödande vatten. Bestånd som uppkommit på detta sätt representerar en och samma klon.

Svalörtens unga blad smakar nöt och de användes förr som sallad. Växten planterades in vid större gårdar såsom prästgårdar, herresäten och liknande. Arten kom därigenom att bli kännetecknande för överklassbosättning.

​

Ranunculus sceleratus - Tiggarranunke

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Sötvattensstrand, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkrika myrbiotoper, Åkermark, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

Göran Schmidts hemsida - https://www.gschmidt.se/Roro/Roros_flora/T/Tiggarranunkel/Tiggarranunkel.html

Tiggarranunkeln är en smörblommeliknande växt, som liksom dessa tillhör ranunkelfamiljen. Den är ganska lik ältranunkeln, men det gröna fruktfästet i mitten av blomman blir förhållandevis större och avlångt i förhållande till ältranunkelns.


De flesta ranunkelväxter innehåller ämnen med väldigt skarp smak, och de brukar undvikas av betande djur. Tiggarranunkeln innehåller speciellt elaka ämnen, som när de kommer i kontakt med huden kan ge blåsor och svårläkta sår.
Det svenska namnet kommer av att tiggare smetade in växtsaften på händer och i ansikte med syftet att se extra ömkansvärda ut. Detta är också grunden för det latinska artnamnet sceleratus som enligt Nordiska Riksmuséet kommer av scelerare som betyder "begå brott".

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/308/tiggarranunkel

Höjd : 10–40 cm. Stjälk upprätt, förgrenad, stadig, fårad, kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 5–10 mm bred krona uppbyggd av 5 ljus- eller gröngula och ovala kronblad. Foder uppbyggt av 5 hinnkantade, håriga blad. Kron- och foderblad lika långa. Blombotten hårig och i fruktstadiet speciellt hög. Många ståndare. Flera fria pistiller. Blomställningen vanligen ett löst knippe.

Bladen : Rosettställda lågblad med långa kala skaft och kal, glänsande bladskiva vars bas är hjärtlik eller brett killik. Bladskiva 3-flikig, flikarna 2–3-flikiga-tandade. Övre mellanblad oskaftade, smalflikiga och helbräddade.

Frukten : Rund, något tillplattad, kal nöt med kort (0,1 mm) näbb. Fruktsamling till och med 1,5 cm lång.

Växtplats : Kväverika fuktiga marker eller i lågt vatten, vid ladugårdar, i pölar och diken, strandbeten och avstjälpningsplatser.

Blomningstid : Juni–september.

Tiggarranunkeln är den giftigaste av våra ranunkler och med nordlig tiggarranunkeln (R. reptabundus) de enda ettåriga. Den är ursprunglig vid de sydliga och sydvästra kusterna, varifrån den spritt sig till inlandets kväverika människoskapade växtplatser.

Tiggarranunkeln innehåller ranunculuiner som kan ge upphov till verkligt svåra hudproblem. Det påstås att tiggare gned växten mot ansiktet för att skapa fula sår och se verkligt ömkansvärda ut. Artnamnet sceleratus betyder farlig.

​

Reseda luteola - Färgreseda

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1759/fargreseda

Växtform : 2- eller flerårig ört.

Höjd : 40–80 cm. Stjälken oförgrenad eller förgrenad upptill.

Blomma : Zygomorf. I regel 4 kronblad, ljusgula, ofta flikiga. Normalt 4 foderblad. 10-25 ståndare. 3-4 pistiller. Blomställningen ett toppax.

Blad : Strödda, med kort skaft, rätt upprätta. Bladen saknar stipler, men har ofta knölar vid basen. Bladskivan lansettlikt linjär, helbräddad, kanterna vågiga, kala.

Frukt : Äggformad, upprätt kapsel som öppnar sig i spetsen.

Växtplats : Lastplatser, vägrenar, hamnar och kvarnar. Sällsynt, sporadiskt förekommande inkomling.

Blomning : Juni-september.

Färgresedan var under forntiden och medeltiden den den viktigaste källan till gul färg i Europa. Redan romarna kände till växten, och använde namnet lutum om den – ordet luteus som betyder gul på latin härstammar från växtens färg. Färgresedan var en mycket uppskattad färgväxt och professionella färgare klassificerade dess gula färg som en särskilt klar, ren, hållbar och dessutom dyr färg. Växtens alla delar innehåller färgämnet som numera kallas luteolin. Arten växer i naturligt tillstånd i Syd- och Mellaneuropa, och som odlad och inkomling även hos oss. Redan på 1700-talet växte den som förvildad i närheten av Åbo färgfabrik. Numera är den i första hand en tillfällig besökare i vår natur, men ifall man är intresserad av alternativ till syntetiska färgämnen är det inget som hindrar en från att försöka sig på odling av reseda och framställning av växtfärg. Färgresedan trivs i porös, helst kalkrik jord, och mår bäst på soliga platser.

Resedasläktet omfattar ca 55 arter, varav också en del andra kan påträffas i vår natur då och då. Luktresedan (R. odorata) är en prydnadsväxt som odlats på grund av sin tilltalande doft, även om en del människor inte kan känna denna doft överhuvudtaget. Luktresedans blommor är anspråkslöst grönvita, medan de klargröna bladen är ovala eller smalt omvänt äggrunda. Ibland kan man också se odlad vitreseda (R. alba), vars vita blommor är ståtligare. Gulreseda (R. lutea) påträffas snarast som inkomling i hamnar och på vägrenar, och har i sin tur ljusgula blommor liksom färgresedan, men bladen är lång- och smalflikiga.

Rhinanthus minor - Ängsskallra

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker.

EKOLOGISK GRUPP : Autotrof (fotosyntetiserande), Parasit

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/449/angsskallra

Växtform : 1-årig halvparasitisk ört.

Höjd : 20–40 cm. Stjälk oförgrenad–knappt förgrenad, kantig, kal, vanligen rödbrunaktig.

Blomma : Zygomorf, 13–15 mm lång. Mörkgul, 2-läppig med lång rak pip. Välvd överläpp med 2 violetta korta (högst 1 mm långa) tänder, underläpp 3-flikig. 4 sammanväxta foderblad. Foder från sidan tillplattat (10–12 mm långt) mörkt, uppblåst. Blommornas stödblad äggrunda, brunaktigt gröna. 4 ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Blommor som små axlika blomställningar i toppen av stjälken.

Bladen : Smalt äggrunda–smalt ovala, grunt och trubbigt tandade. Mellersta blad vanligen med 10 nervpar. Bladen motsatta.

Frukten : Brun platt kapsel, ca. 7 mm lång, innuti fodret.

Växtplats : Väg- och åkerrenar, torrängar, ängsluttningar, betesmarker.

Blomningstid : Juni–juli.

Ängsskallran suger näring ur grannväxternas rötter.

Rubus arcticus - Åkerbär

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Sötvattensstrand, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Mänskligt, störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/313/akerbar

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 10–25 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 5-talig, 1,5–2,5 cm bred. Kronblad 5–9, rosa-violetta. Fodrets flikar smala, bakåtvikta, håriga och med vass spets. Många ståndare och pistiller. Blommor ensamma.

Bladen : 3-fingrade blad, det mittersta småbladet rombiskt, de två övriga småbladen rundade, osymmetriska. Småbladen sågade, åtminstone något håriga. Skaftade blad strödda.

Frukten : Brunaktigt purpurrött sammansatt bär.

Växtplats : Fuktiga ängar, vägrenar, kärrängar, skogar som översvämmas och skogskärr, strandlundar och åbrinkar.

Blomningstid : (Maj–)Juni–juli.

Åkerbäret hör till hallonsläktet (Rubus) som är stort och mångformigt och som har spritt sig över hela jorden. Många arter korsar sig varför släktet är taxonomiskt svårt. Arterna är örter eller buskar. Skotten kan vara slingrande eller uppstigande och de är ofta taggiga. Bladen är vanligen sammansatta eller flikiga. Frukten är en samling stenfrukter. Släktet innehåller flera viktiga bärväxter och många av dem odlas.

Åkerbäret är såväl insekt- som självpollinerat. Den sprider sig också bra med vegetativa rotskott. Den var i tiderna gynnad av svedjebruket, skogsröjningen, dikningen och upprätthållandet av våta höängar. Åkerbäret har emellertid gått starkt tillbaka eller rentav försvunnit från många områden i och med ett starkare skogsbruk och kraftigare jordbearbetning.

Man kan tillverka många slags sylter, safter och likörer av de starkt aromatiska bären. Åkerbäret kan hybridisera med stenbäret (R. saxatilis). Hybriderna liknar i hög grad stenbäret med stora, kraftiga, vanligen ljusröda blommor.

Rubus saxatilis - Stenbär

BIOTOPER : Buskmark, Lövskog, Triviallövskog, Kalkrika myrbiotoper, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna myrbiotoper.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/314/stenbar

Växtform : Flerårig ört. Stjälkar 2-åriga.

Höjd : 10–35 cm. Stjälk förgrenad, krypande, fint taggig.

Blomma : Liten, radiärsymmetrisk, 5-talig. Kronblad vita, smala, ungefär lika långa som foderflikar (3–5 mm). Många ståndare och pistiller. Blomställningen en kvast med 3–15 blommor.

Bladen : Fingrade med 3 småblad. Uddbladet skaftat, sidobladen osymmetriska. Småbladen dubbelsågade. Skaftade blad strödda.

Frukten : Glänsande rött sammansatt bär.

Växtplats : Lundar, friska moskogar, åsar, klippiga och steniga skogssluttningar.

Blomningstid : Juni.

Stenbäret är en typisk åsväxt. Den förökar sig kraftigt med underjordiska skott som kan växa till ett par meters längd under en sommar. Skotten har glest med tunna gröna taggar. Stenbäret gynnas av mänsklig verksamhet, bl.a. skogsbruk. Det ökade ljuset åstadkommer att skottbildningen blir tätare och bärsättningen ökar. Stenbären är ätliga.

Stenbäret hör till hallonsläktet (Rubus) som är stort och mångformigt och som har spritt sig över hela jorden. Många arter korsar sig varför släktet är taxonomiskt svårt. Arterna är örter eller buskar. Skotten kan vara slingrande eller uppstigande och de är ofta taggiga. Bladen är vanligen sammansatta eller flikiga. Frukten är en samling stenfrukter. Släktet innehåller flera viktiga bärväxter och många av dem odlas.

Rumex sanguineus - Skogsskräppa

BIOTOPER : Lövskog, Mänskligt störd/skapad mark, Ädellövskog.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/skogsskrappa/

Förekomst: Mindre allmän

Skogsskräppa är sällsynt i Sverige utom i Skåne och på Öland. Den förekommer från Skåne till Västergötland och växer på fuktig mullrik jord i lundar och lövskogar. Den blommar i juni-juli. 

Artnamnet sanguineus kommer av latinets sanguis (blod) och betyder blodröd, vilket syftar på att arten ofta är rödaktig. 

bottom of page