top of page

Papaver rhoeas -Kornvallmo

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1749/kornvallmo

Växtform : 1-årig ört

Höjd : 30-60 cm. Stjälk med blad, och styva utåtriktade hår.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 7-8 cm bred. Kronblad 4, röda, ibland med en svart fläck på basen. 2 foderblad som faller av då blomman öppnar sig. Många ståndare. Pistill sambladig med flera märken. Enstaka blomma i ändan av blomskaftet.

Blad : Strödda, med skaft. Bladskiva lansettlik-omvänt äggrund. Åtminstone de lägsta bladens flikar breda och trubbiga. De översta bladen har en lång mittflik.

Frukt : Kapsel som är tunnformad, 7-19 mm lång, kal, med en märkesskiva med 7-16 märkesstrålar.

Växtplats : Hamnar, sädesfält, soptippar, vägrenar, skräpmark och gårdsplaner. Också odlad.

Blomningstid : Juli-august.

Kornvallmons stålande röda blommor väcker lätt uppmärksamhet. Sedd genom ett bis eller en humlas fasettögon ser de emellertid helt annorlunda ut. Steklarna ser färger och färgblandningar på samma sätt som människan, men använder sig av andra delar av spektret. Ett bi kan inte uppfatta röd färg överhuvudtaget, men däremot nog ultraviolett. Det är svårt att föreställa sig hur vallmons blommor uppfattas, sedda genom biets fasettögon. Med tanke på pollineringen är det förstås viktigare hur en insekt uppfattar blomman, inte hur människan gör det. Tur nog för kornvallmon kan det mänskliga ögat också njuta av blommans granna färg, vilket gjort att den blivit en rätt populär prydnadsväxt.

Kornvallmon påminner om sin släkting rågvallmon, (P. dubium), men man kan skilja på dem med hjälp av kapselns form. Det förekommer också mindre skillnader i stjälkens hårighet och i kronans storlek och färg.

Papaver somniferum - Opievallmo
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.
NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1750/opiumvallmo

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 30-70 cm. Stjälk med blad, nästan kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 8-10 cm bred. Kronblad 4, vanligen röda, ibland vita, ljust eller mörkt blåröda. Foderblad 2, faller av då blomman öppnar sig. Många ståndare. Pistillen sambladig, med flera märken. Blomställning med 1-3 blommor, enstaka i ändan på varsitt blomskaft. Knoppen äggformad till oval.

Blad : Strödda. De lägsta bladen har korta bladskaft, de översta saknar bladskaft och är stjälkomfattande. Bladskivan smalt oval–äggrund, oregelbundet sågtandad, blågrön.

Frukt : Avlångt rund, 13-27 mm kal kapsel. Kapselns märkesskiva har vanligen 8-12 märkesstrålar.

Växtplats : Gamla trädgårdar, skräpmark, soptippar. Prydnadsväxt, förvildad.

Blomningstid : Juli-augusti.

Opiumvallmon förekommer veterligen inte som vild – den torde ha utvecklats från arten Papaverum setigetum som växer i Medelhavsområdet. Opiumvallmon odlas hos oss ofta som en ettårig prydnadsväxt. Den påträffas också rätt ofta som förvildad, tillfälligt eller mer eller mindre permanent på kulturpåverkad mark, t.ex. i gamla trädgårdar och på jordhögar.

Opiumvallmons utseende varierar rätt mycket. De bästa kännetecknen utgörs ofta av att blomställningen innehåller flera blommor, att bladen är något, men inte mycket flikiga, och av kapselns form. Ofta används antalet märkesstrålar på märkesskivan som kännetecken vid bestämning av vallmoarter, men man har märkt att de varierar kraftigt beroende på omständigheterna.

Opiumvallmon är en gammal läkeväxt som både prisats och kritiserats och dess mjölksaft innehåller många alkaloider, varav morfin, kodein och papaverin hör till de viktigaste ur medicinsk synpunkt. Opium används inom medicinen för smärtlindring, som hostmedicin och mot svår diarré. Opiumvallmon är inte bara en viktig medicinalväxt utan används också som narkotika. Mjölksaften i de opiumvallmor som används som prydnadsväxter saknar narkotiska egenskaper. Växtens frön innehåller inga alkaloider, men den olja som pressas ur dem används som krydda och garnering vid bakning.

​

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Opievallmo

Opiumvallmons artepitet somniferum betyder "sömnbringande".

Beskrivning

Opiumvallmo kan bli upp till 80 cm hög och blommar från juni till juli med upp till en decimeter breda blommor som varierar från vitt, rosa, violett till rött eller purpur. Kronbladen har vanligtvis en svart fläck vid basen. Frukten blir en stor, klotrund, kal kapsel med åtta till tolv märkesstrålar. Fröna är njurformade, vita, blåaktiga eller svarta. Stjälken är upprätt och har strödda, halvt stjälkomfattande, djupt parflikiga blad som är blågröna och nästan kålartade.

Förekomst och användning

Opiumvallmo är en kulturväxt som kan påträffas förvildad på väldränerad grusmark, ruderatmark, vägkanter och ödeträdgårdar. Arten har varit känd sedan urminnes tider. Växtens ursprungsområde är troligen östra Medelhavsområdet.

Fröna är små och njurformade. De är näringsrika och används i matlagning, framför allt i bröd. Opiumvallmo är än idag en betydelsefull medicinalväxt. Den används till att producera medicinskt morfin och de illegala drogerna opium och heroin.

Medicinsk opium används ej längre i Sverige men i stora delar av världen används medicinalväxter på grund av tradition, fattigdom eller bristfällig tillgång till andra mediciner. Växten behöver ej beredas eller tillredas för att ge narkotisk effekt eftersom mjölksaften innehåller bland annat morfin.

De första jägare och samlare som vandrade in i Skandinavien förde med sig växten. Växten är snabbväxande och lättodlad, blommar tidigt och förvildar sig lätt. Frökapseln bildar en bägare som öppnar sig upptill. Fröna skakas ut vid kraftig vind eller sprids av människan om frökapslarna skördas. Fröet är ljusgroende och kan överleva under marken i många år för att sedan gro om till exempel djur för upp fröet till ytan.

”Då Ceres sörjde förlusten av sin dotter Proserpina, som blivit henne frånrövad av Pluton, skapade hon vallmoblomman, i vars sömngivande förmåga hon sökte lindring och glömska för sin sorg. Morpheus (Somnus), sömnens gud, framställdes också alltid omgiven av vallmo och detta är mer än en legend, då just ur vallmoblommans fröhus, företrädesvis den vita vallmon, man får opium. Fröna själva äro emellertid oskadliga, till och med ätbara och användes redan på romarnas tid.„

– Ida Sager, Från gamla trädgårdsland (1910)

Paris quadrifolia - Ormbär

BIOTOPER : Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, 

Ädellövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/437/trollbar

Höjd :15–35 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk med 4 linjära gulgröna kronblad och 4 elliptiska foderblad. 4 ståndare och ett fruktämne bildat av 4–10 fruktblad.

Bladen : Fyra eller fem omvänt äggrunda-ovala helbräddade blad i krans.

Frukten : Blåsvart bär.

Växtplats : Friska skogar och lundar, lövängar, lund- och andra näringsrika kärr.

Blomningstid : Maj–juni.

Ormbär har fyra blad i en krans vilket dess latinska namn, quadrifolia (betyder fyra blad) också antyder. Det finns dock alltid i bestånden individer med fler t.o.m. sju blad i kransen. Fruktsättningen lyckas inte alltid men på goda växtplatser utvecklas det ett blåsvart bär ur den anspråkslösa blomman. Bäret liksom resten av växten är giftigt. Ormbär kallas även trollbäret . Växten användes förr som läkemedel mot bl.a. pest.

Petasites albus - Vitskråp
BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog
Vitskråp är en växt som är sällsynt i Sverige. I Skåne kan man hitta växten i fuktiga lövskogar, nära bäckar och i raviner. Dess första fynduppgift i Sverige var år 1737 i byn Fågelsång i Skåne. Vitskråp är nära släkt med tussilago och användes förr som en medicinalväxt. Än mycket tidig vårväxt.

Petasites hybridus - Pestskråp

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

Svenska Botaniska Föreningen - https://svenskbotanik.se/pestskrap-en-kaxig-varblomma/

TEXT: BJÖRN NORDZELL

Pestskråp är en art som väcker uppmärksamhet. Både de vackra och ganska originella blommorna som visar sig tidigt på våren och de meterstora bladen som kommer senare på sommaren drar blickar till sig. I äldre tider användes den som läkeört.

 

Pestskråpens blommor väcker uppmärksamhet tidigt på våren. Foto: Björn Nordzell

Pestskråp Petasites hybridus har mycket gemensamt med tussilago både när det gäller uppbyggnad och ekologi. Den trivs bäst i fet och fuktig lerjord. 
Rotstocken är fingertjock och har ytligt växande långa utlöpare med blombärande skott och sterila bladbärande skott. De blombärande skotten ligger färdiga redan på hösten och börjar synas ovan jord mycket tidigt på våren.

Hanplantor och honplantor

Pestskråp är tvåbyggare, det betyder att hanblommor och hon-blommor sitter på olika plantor. Honplantor är dock mycket sällsynta i vårt land, så det vi oftast ser är hanplantor. Han-plantans blomstjälk, som blir några decimeter hög, är täckt med brunröda, fjällika blad. Blomkorgarna sitter ensamma eller flera tillsammans i bladvecken. Till en början sitter de tätt tillsammans men allt efter-som blomaxeln sträcker på sig blir blomställningen glesare. Blommorna går i olika nyanser av rosarött. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt.

Honplantornas blomstjälkar kan bli meterhöga. Dess blomställningar är yviga och ofta grenade, med mer eller mindre glest sittande blomkorgar. Blommorna är smalt rörformade.

På samma sätt som hos tussilago börjar bladen växa till först när blomningstiden närmar sig sitt slut och är färdig-utvecklade först en bit in på sommaren. De hjärtformade bladen kan bli ända upp till en meter breda, de största blad vår svenska flora kan prestera. Enligt Linné är de så stora ”att höns och andra små-kreatur bruka dölja sig därunder mot regn och oväder”. Genom sin starka rotbildning och sina stora blad kväver pestskråp nästan all annan växtlighet i sin närhet och kan därför i odlingslandskapet betraktas som ett svårt ogräs.

Förvirring kring namnsättning

Artens vetenskapliga namn Petasites hybridus har inte med pest att göra. Petasites betyder ”bredbrättad hatt”. Artepitetet hybridus kan syfta på det grekiska ordet hybris som betyder ”övermod”. För kaxiga är de ju, både blommor och blad. Linné delade upp pestskråp i två arter, den honliga kallade han Tussilago hybrida och den hanliga Tussilago petasites. I äldre litteratur benämns släktet dock som Petasites. Enligt gällande taxonomiska regler för namnsättning av växter ska arten därför heta Petasites hybridus.

Lika botar lika

 

Blomställningen sträcker på sig och ger efter hand ett glesare utseende. Foto: Jan Y Andersson

Pestskråp, som i gamla floror även kallas pestrot, pestilensrot eller pestillrot, odlades i munkklostrens örtagårdar redan under 1300-talet. Det var digerdödens århundrande, då pesten spreds som en löpeld via råttor och loppor. Pesten kunde yttra sig i olika former; som böldpest, lungpest eller blodpest. Av böldpest dog ungefär 70 procent av de smittade. De andra formerna, som angrep inre organ, lämnade inga överlevare.

Den tidens läkekonst byggde på signaturläran där örterna ansågs vara märkta med Guds signatur som visade vilken ört som hade verkan mot vilken åkomma. Lika ansågs bota lika. Blåsippans leverlobsliknande blad ansågs bota leveråkommor. Gula blommor ansågs vara verksamma mot gulsot. Cikorians blå blomma ansågs kunna bota vissa ögonsjukdomar och blodrotens röda rot ansågs vara det bästa läkemedlet mot blodiga diarréer. Vad hade man då att ta till mot pesten? Jo, pestrotens rotstam. Den var illaluktande och borde därför vara verksam mot böldpest. När bölder som ofta uppstod i armhålor och ljumskar sprack upp rann det ut stinkande var. Man kokade roten i vin och tuggade sedan i sig den. Det finns säkra uppgifter om att pestskråp användes mot pesten nere på kontinenten. Hur det förhöll sig i vårt land är mer oklart.

Vid sidan om signaturläran användes läkeörterna mot åkommor av helt olika slag. Man testade sig fram och det var främst vanliga krämpor man försökte hitta medel mot. Som laxermedel kunde man testa brakved, snårvinda, spåtistel eller någon annan av 44 örter som ansågs ha bra effekt. Mot tandvärk fanns 37 olika örter som ansågs verksamma, från bergmynta till ältranunkel. Pestskråps-roten användes för att driva svett vid febersjukdomar, lindra gikt och epileptiska anfall. Den ansågs även stärka hjärtat, liva upp andarna och döda de platta och breda maskarna i magen. Ett universal-medel helt enkelt. Som torde ha ingått i varje väl-försett husapotek. Det bidrog säkert till artens spridning.

Människospridd

I södra Sverige har pestskråp länge funnits vid större herrgårdar, där den odlades som prydnadsväxt, främst för de stora tjusiga bladen. I Skåne odlades pestskråp också länge vid gårdar med svinuppfödning. Där användes den som vinterfoder till svinen och veterinär-medicinskt mot rödsjuka, en elakartad och smittsam bakterie-infektion hos svin. Under århundradens lopp har arten för-vildats och spridit sig till omgivningarna. Spridningen sker med människans hjälp då bitar av jordstammen följer med jord som avsiktligt eller oavsiktligt transporteras till nya platser. Idag är pestskråp ganska allmänt spridd i Skåne och angränsande landskap och kan anträffas på lämpliga lokaler upp till Gästrikland. I områden där honplantor saknas kan arten bara sprida sig vegetativt.

I Danmark, där även honplantor förekommer, är växten allmänt spridd. Artens totala utbredning omfattar Europa och Algeriet. Nära släktingar till pestskråp kan man finna i norr och söder. Fjällskråp Petasites frigidus är ganska vanlig på fuktig mark i fjälltrakterna. Vitskråp Petasites albus förekommer sällsynt på näringsrik lerjord på några platser i Skåne. Spjutskråp Petasites spurius växer sällsynt på fuktig sandmark i södra Sverige. Bitterskråp Petasites japonicus har kommit in i landet i sen tid och hittas ibland förvildad på fuktig mark.

 

Naturhistoriska riksmuseet - https://www.nrm.se

Pestskråp förekommer som odlad eller förvildad upp till Norrlandsgränsen. Den hör ursprungligen hemma i Syd- och Centraleuropa, västra Sibirien och Kaukasus.

Linné skrev 1755: "Växer i Skåne nära lund. Det svenska namnet är pestilensrot. Blommorna framkommer före bladen liksom hos Farfara (=hästhov) och många andra vårblommor. Bland vår inhemska växter har denna de största bladen; höns och andra smärre djur döljer sig under dem vid regnväder."

Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips:
von Linné,  C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.)

Peucedanum palustre - Kärrsilja

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Sötvattensstrand, Öppna myrbiotoper.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/440/karrsilja

Växtform : 2-årig ört.

Höjd : 50–100 cm. Stjälk kal, fårad.

Blomma : Radiärsymmetrisk, ca. 5 mm bred. 5 vita, fria kronblad. Kronbladens spets inåtböjd. Foderblad tillbakabildade. 5 ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Blomställningen en sammansatt flock med allmänt och enskilda svepen.

Bladen : Skaftade. Bladskivor trekantiga, 2–4 ggr. parbladiga. Småblad parflikiga. Flikar linjära och helbräddade. Slidlik bladbas. Bladen strödda.

Frukten : Klyvfrukt som delas i 2 delfrukter. Brun, oval (4–5 mm) frukt med breda ovingade ryggåsar och tjockvingade kantåsar.

Växtplats : Våta och fuktiga strandängar, strandsnår, myrbården vid tjärnar, våta skogskärr, våta diken.

Blomningstid : Juli–augusti.

Kärrsiljan är en tvåårig, nästan kal växt. Den är en av våra vanligaste vilda flockblomstriga växter. Kärrsiljan växer på fuktiga marker nära vattendrag. Den indikerar svämmarker genom att växa på sådana ställen som regelbundet översvämmas.

Pilosella aurantiaca subsp. aurantiaca - Rödfibbla

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Med sina varmt brandgula korgar lyser rödfibblan upp gräsmattorna på Hammarby. Arten tillhör dem som Linné odlade i Uppsala botaniska trädgård, och populationen i Hammarby är troligen en rest från hans trädgård där. Det första kända fyndet i Hammarby är från 1902.

Pilosella officinarum - Gråfibbla

EKOLOGI : En av de vanligaste signalerna för torr, näringsfattig och ljusöppen mark. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., gökärt Lathyrus linifolius och svartkämpar Plantago lanceolata.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Karakteristisk art i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Vanlig även i Grå dyner 2130, Enbuskmarker 5130, Silikatgräsmarker 6270, Trädklädd betesmark 9070. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : En av de vanligaste signalerna för torr, näringsfattig och ljusöppen mark. Några följearter är vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg., gökärt Lathyrus linifolius och svartkämpar Plantago lanceolata.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Karakteristisk art i Torra hedar 4030, Stagg-gräsmarker 6230. Vanlig även i Grå dyner 2130, Enbuskmarker 5130, Silikatgräsmarker 6270, Trädklädd betesmark 9070. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

FÖRVÄXLINGSART : Revfibbla Pilosella lactucella – är aningen högre och spensligare. Rosettbladen är mer blågröna, även undersidan, och endast håriga på mittnerven och längs kanterna. Blomställningen är grenig med flera korgar på samma stjälk.

Andra fibblor Pilosella spp., Hieracium spp. – har inte kombinationen av utlöpare, undertill gråvitt filthåriga blad och ensamma korgar.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten. I inlandet, norrut och mot fjällen sällsynt.

Pimpinella major - Stor bockrot
EKOLOGI : Stor bockrot förekommer främst i näringsrika lövskogar och på fuktig ängsmark. Den är näringskrävande och till skillnad från bockrot P. saxifraga skugg- och konkurrenstålig. På lokalerna i Svealand växer arten främst i slottsparker och har därifrån i vissa fall spritt sig till omkringliggande kulturlandskap, främst vägkanter.
KÄNNETECKEN : Stor bockrot är en flerårig, flockblomstrig växt som kan bli upp till en meter hög. Dess stam är djupt fårad, ihålig och grenig upptill. De nedre bladen är enkelt parbladiga med spetsiga, hjärtlika till äggrunda småblad. Stjälkbladen är ganska små och har breda bladskaft, som övergår i bladslidor med hinnartad kant. Blomställningen saknar såväl allmänt som enskilt svepe. Blommorna är oftast vita, men stundom rosa. Frukterna är 2,5–3,5 mm långa, äggrunda eller avlånga och försedda med kraftiga, vitaktiga åsar. Stor bockrot skiljer sig från vanlig bockrot genom den kraftigt fårade stammen och de tydliga åsarna på frukterna. Stor bockrot blommar i juli.
FÖREKOMST : Stor bockrot antas vara inhemsk i västra Skåne, men är även på 1800-talet inkommen med bland annat parkgräsfrö till södra Sverige. Förutom från Skåne är arten känd från Blekinge, Öland, Gotland, Småland, Halland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland. Aktuella fynd saknas från Bohuslän, Östergötland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland. Några av dessa lokaler var endast tillfälliga. Stora bockroten har gått tillbaka i Skåne och från flera andra tidigare omfattande lokaler har den helt försvunnit. I östra Södermanland och nordöstra Uppland finns flera individrika förekomster, mest på vägkanter och i skogsbryn. I Danmark förekommer den spridd på Själland, Lolland och Falster samt på ett par lokaler på sydligaste Jylland. I Norge och Finland är arten införd på ett 10-tal lokaler i vardera landet. Totalutbredning är europeisk från Spanien till Rumänien och från Italien till Sverige och Storbritannien samt Kaukasus. Den är även införd till Nordamerika.
HOT : Det är inte helt klarlagt varför stor bockrot minskat i Skåne, men troligen är främsta orsaken att lövskogarna avverkats och ersatts med granplanteringar, vilka konkurrerat ut stora bockroten. Flera av förekomsterna i Sörmland och Uppland är däremot stabila eller svagt ökande.
ÖVRIGT : Utländska namn – NO: Stor gjeldkarve, DK: Stor Pimpinelle, FI: Isopukinjuuri, GB: Greater Burnet-saxifrage.

Pimpinella saxifraga - Bockrot

EKOLOGI : Bockrot förekommer i många olika näringsfattiga ängs- och betesmarker. Några följearter är olika jungfrulin-arter Polygala spp., slåttergubbe Arnica montana och sommarfibbla Leontodon hispidus.

Gynnas av hävd och småskalig störning som bränning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Stagg-gräsmarker 6230, Slåtterängar i låglandet 6510. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Bockrot är en flerårig ört som blir 20–60 cm hög. Stjälken är upprätt och grenig, har låga längsgående åsar och är ej eller knappt ihålig. Rosettbladen är parbladiga med 3–7 par småblad och ett likstort uddblad. Småbladen är äggrunda–flikiga och tandade. Stjälkbladen är strödda och flikigare än rosettbladen, men flikigheten är mycket variabel. Knopparna sitter i en dubbel flock med 7–16 strålar. Blommorna är små och vanligen vita, ibland skära. Fruktställningen består av välvda flockar som saknar svepen

Bockrotens olika blad syns tidigt på försommaren. Vid blomning så finns flera andra flockblommiga arter som förväxlingsarter, men framför allt rosettbladen skiljer ut arten.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Hundkäx Anthriscus sylvestris – är mer storvuxen och har trekantiga, 2–3 gånger upprepat flikiga blad. Stjälken är tydligt kantig och ihålig. Flockarna har enskilt svepe.

Kummin Carum carvi – har 2–3 gånger upprepat flikiga blad med linjära ljusgröna flikar. Tydlig kummindoft när de mosas. Kronan är ofta ljust rosa.

Stor bockrot Pimpinella major – är mer storvuxen, har djupare fårad stjälk och spetsiga, mer flikiga rosettsmåblad. Sällsynt.

Backsippa Pulsatilla vulgaris – har också finflikiga blad men dessa är fint håriga. Har inga äggrunda blad och har en kort, bladlös stjälk.

FÖREKOMST : Vanlig i större delen av landet, sällsynt i norra Norrland och saknas i fjällen.

Plantago maritima - Gulkämpar

EKOLOGI : Gulkämpar växer i saltpåverkade strandängsmijöer och gynnas främst av bete som hävdform. Minskar i norr på grund av utebliven hävd. Ökar i miljöer som påverkas av vägsalt. Några följearter är smultronklöver Trifolium fragiferum, havssälting Triglochin maritima och strandkrypa Lysimachia maritima.

Gynnas av hävd och småskalig störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Salta strandängar 1330, Strandängar vid Östersjön 1630. Vanlig även i Grå dyner 2130. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : 

Gulkämpar är en flerårig ört som växer tätt tuvat med platta rosetter och blir 5–50 cm hög. Stjälken är upprätt–uppstigande, rund, ogrenig och gleshårig. Rosettbladen är linjära, trinda och rännformiga, nästan kala och grågröna med svarta prickar. Stjälken är bladlös. Knopparna är små och tätt samlade. Fruktställningen består av ett mycket tätt, långsmalt kolvlikt ax, som efter blomning är brunaktig och kvarstående.

En flerårig ört där de tätt tuvade plantorna och de grågröna bladen med en rännformig sida är bra kännetecken. De gula ståndarknapparna ger den i övrigt gröna blomställningen en gulaktig ton, därav namnet gulkämpar.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Sältingar Triglochin spp. – växer enstaka eller i tuvor. De har trindare blad och en gles axlik blomställning. Bladen doftar tvålaktigt.

Svartkämpar Plantago lanceoloata – har platta, långa, lansettlika blad med tydliga bågnerver. De har en femkantig stjälk.

Trift Armeria maritima – har smalare rosettblad, endast milimeterbreda, men 4–12 cm långa. Bladen har en nedsänkt nerv på ovansidan. Blomställningen är klotrund med en nedåtriktad slida precis under samlingen.

FÖREKOMST : Vanlig längs kusten i hela landet med en lucka längs bottenhavskusten i östra Svealand. Sprider sig i inlandet, bland annat längs det större vägnätet.

Platanthera chlorantha - Grönvit nattviol

BIOTOPER : Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog, Friska gräsmarker.

Naturhistoriska Riksmuseet - https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpasommaren/julivaxter/gronvitnattviol.6501.html

Grönvit nattviol blommar i juni och juli, och verkar börja blomma en aning senare än nattviol (P. bifolia). Den är mycket lik vanlig nattviol, men är i allt grövre. Blommorna är färre och mer spridda. Dessutom sitter pollinierna brett isär och är utåtvinklade så att avståndet mellan dem är bredast nertill.  

Grönvit nattviol finns från Skåne till Uppland, längre norrut är den sällsynt och i de nordligaste landskapen saknas den helt. Den är ganska vanlig på frisk till fuktig, gärna näringsrik och halvskuggig mark. Den är vanligare i kusttrakterna än i inlandet.

Linné skriver 1755 ingenting om arten.

Alla svenska orkidéer är fridlysta.

Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips:
von Linné,  C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.)

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1880/gronvit-nattviol

​Växtform : Flerårig ört. Rotknölarna oförgrenade.

Höjd : 25–60 cm.

Blomma : Zygomorf, gulgrönskiftande, ca 1-2 cm bred. 6 hylleblad i två ringar, hos de yttre hyllebladen är det översta hjälmformat, av de inre har ett utvecklats till läpp. Läppen sitter nedtill på hyllet, med sporre, 10-16 mm lång, nästan linjär, smal, gulgrön. Sporren är 18-27 mm lång, tjockare mot spetsen, rätt trubbig. Könspelare med 1 pistill, pollinierna långt ifrån varandra, 2 märken. Blomställningen ett smalt koniskt ax. Blomman doftar svagt eller saknar doft.

Blad : 2 blad vid basen, nästan mitt emot varandra, med skaft. Bladskivan omvänt äggrund-brett oval, helbräddad, kal. Längre upp på stjälken 1-3 små, nästan linjära blad.

Frukt : Upprätt kapsel, tätt intill stjälken.

Växtplats : Lundar, lövängar, betesmarker.

Blomning : Juni-juli.

​

Den grönvita nattviolen och dess nära släkting nattviolen (P. bifolia) kan vara svåra att skilja på. Skillnader finns ändå, såväl i växtplatserna som i blomningstiden. De bästa kännetecknen finns ändå i blomman. Nattviolen har vita blommor medan den grönvita nattviolen, som namnet delvis antyder, har ljust gulgröna blommor. Den grönvita nattviolen förekommer hos oss i de så kallade svenskbygderna på Åland och längs kusten i sydväst, medan den mindre krävande nattviolen också växer längre norrut på fastlandet.

Nattviolen är känd för den doft blomman avger på sommarnätterna. Den grönvita nattviolen sägs ofta vara doftlös, men en del känner en tydlig, om än svag doft från dess blommor. Skillnaden sitter inte i mängden doftämnen, utan i deras kvalitet. Nattviolens mycket tilltalande doft härstammar till största del från aromatiska estrar, medan den grönvita nattviolens blommor innehåller föreningar med stora molekyler som hör till alkoholgruppen. Estrarna lockar huvudsakligen till sig svärmare, medan alkoholen tilltalar nattflyn. Blomman är dessutom byggd med olika pollinerande insekter i åtanke: nattviolens pollinier sitter nära varandra och klämmer åt svärmarens sugsnabel vid basen, medan den grönvita nattviolens pollen fäster sig vid nattflyns ögon. Avståndet mellan pollinierna är det samma som avståndet mellan de viktigaste pollinerande insekternas ögon. Så att skaften säkert ska träffa sitt mål måste den grönvita nattviolen försäkra sig om att insekten lägger sitt huvud alldeles mot blomman, och dess nektarsporre är därför något längre än insektens sugsnabel. Trots alla dessa arrangemang händer det att samma insekt söker sig till exemplar från båda arterna, där de växer på samma ställe. Korsningar uppstår ibland, men är sällsynta. I sådana fall ligger korsningens kännetecken mellan de båda arternas typiska egenskaper.

Polygala vulgaris - Jungfrulin

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1755/jungfrulin

Växtform : Flerårig ört. Jordstammen förgrenad.

Höjd : 10–25 cm. Flera stjälkar. Stjälken uppåtstigande-nästan upprätt, i regel oförgrenad, något träaktig vid basen, hårig.

Blomma : Zygomorf, 6-8 mm lång. Kronan i regel blå, sällan blåviolett, rosenröd eller vit, sambladig vid basen, rörlik, 3-flikig; de översta flikarna rundspetsade, den nedersta köllik, flerflikig i spetsen. 5 foderblad, de inre 2 stora, klart längre än kapseln, kronbladslika, nätnerviga, de yttre 3 blåskiftande-gröna, korta, smala. 8 ståndare i två grupper. Pistillen sambladig, 1 stift, 2 märken. Blomställningen en rätt gles toppklase med 10-30 blommor, förblad faller av tidigt.

Blad : Strödda. Bladskivan lansettlik-avlång, helbräddad, hårig. Under blomningen är stjälkens nedre del bladlös.

Frukt : Hjärtformad, platt, 2-delad kapsel, hinnkantad på bredden.

Växtplats : Åkrar, ängar, betesmark, vägrenar, steniga kullar.

Blomning : Juni-juli.

​

Jungfrulin är hotad och fridlyst i hela landet förutom Åland.

Jungfrulin som växer på torra åkrar och ängar väcker uppseende med sina vackra blå blommor. Botanikern kan komma att tänka på ärtväxternas blommor, även om släktskap inte föreligger. De fungerar ändå på samma sätt – bara en stor och tung insekt – som en humla eller ett bi – kan böja ner den rännliknande spetsen hos det nedersta kronbladet så att rutten till nektarn öppnas. Samtidigt kommer den åt ståndarna och pistillerna, och pollinering kan ske. Jungfrulin har två andra helt små kronblad, och de stora kronbladsliknande sidoflikarna är i själva verket foderblad. I regel skyddar foderbladen knoppen och kronbladen lockar till sig pollinerare, men hos jungfrulin är arbetsfördelningen delvis en annan.

Polygonatum multiflorum - Storrams
BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog, Trädbärandegräsmark, Löväng.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1251/storrams
Växtform : Flerårig ört med tjock jordstam.

Höjd : 30–80 cm. Stjälk oförgrenad, slät, bågböjd.

Blomma : Klocklik–trattlik, sambladig, 10–15 mm lång, vit–grönaktig. 6 ståndare, ståndarsträngarna sammanvuxna med kronbladen. 3-rummigt fruktämne. Blommorna vanligen 2–5 tillsammans utgående från bladveckena.

Bladen : Strödda, äggrunda–ovala, helbräddade med parallell nervatur, utan bladskaft.

Frukten : Blåsvart bär.

Växtplats : Lundar, allundar vid havsstränder, lövängar.

Blomningstid : Juni.


Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/
StorramsStorrams (Polygonatum multiflorum) är en art i familjen sparrisväxter. Den har en krypande flerårig jordstam, från vilken stjälkarna kommer upp. Stjälkarna är bågböjda och bladen är riktade uppåt, medan blommorna hänger nedåt från varje bladveck. Blommorna är vitgröna, sambladiga och långsmala. Bären är svartblå och de är giftiga

Potentilla argentea - Femfingerörten

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Femfinger%C3%B6rt

Femfingerörten (Potentilla argentea) är en flerårig ört i familjen rosväxter. Den växer i huvudsak på torr mark.

Sitt namn har femfingerörten fått efter de femflikiga bladen. Dessa blad har silverfärgade hår på undersidan; ett annat namn för örten är därför silverfingerört. Den har en grenad jordstam och ett upprätt växtsätt. Blommorna är små och ljusgula och växer i kvastar på stjälkar som är cirka 15–30 cm långa. Dessa stjälkar är liksom bladens undersidor täckta av silvriga filthår.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/344/femfingerort

Höjd : 20–30 cm (var. argentea), 30–50 cm (var. incanescens).

Blomma : Radiärsymmetrisk. Gul krona bestående av fem 4–5 mm långa, breda blad med grunt urnupen spets. Foder 5-taligt med ca 3 mm långa flikar som är trekantiga och spetsiga. Ytterfodrets flikar smala och lika långa som foderflikarna. Blombotten och foder tätt ullhåriga. Många fria pistiller och 20 ståndare.

Bladen : Vanligen femfingrade, under tätt vithåriga (var. incanescens är hårig också på ovansidan). Några få långskaftade lågblad. Mellanblad kortskaftade eller oskaftade. Småblad med smal bas, nedvikt bladkant, flikiga eller stortandade. Stipler hela eller flikiga. Bladen strödda.

Frukten : Rundad, gulaktig och matt nöt.

Växtplats : Torrängar, hällmarker, väg- och åkerrenar, gräsmattor och ruderatmarker.

Blomningstid : Juni-augusti.

Den två- eller fleråriga femfingerörten är en mångformig art. Den kan bilda frön apomiktiskt dvs. utan befruktning. På grund av detta har det bildats många stammar som skiljer sig genetiskt och i utseende. Dessa småarter är bl.a. olika mycket håriga.

Potentilla erecta - Blodrot

EKOLOGI : Blodrot förekommer i ogödslade gräsmarker och brynmiljöer. Den är ofta kvarstående längs stigar och vägar i skogsmark. Några följearter är ljung Calluna vulgaris, stenmåra Galium saxatile, stagg Nardus stricta, knägräs Danthonia decumbens och slåttergubbe Arnica montana samt i fuktigare miljöer hirsstarr Carex panicea och bräsmor Cardamine spp.

Gynnas av hävd, småskalig störning och brand. Missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411), Höglänta slåtterängar 6520. Karakteristisk art i Stagg-gräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Torra hedar 4030, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen.

KÄNNETECKEN : 

Blodrot är en flerårig ört som växer rikgrenig, tuvad och blir 20–40 cm hög. Stjälkarna är många, greniga och växer liggande–uppstigande. Rosettbladen är trefingrade med småblad som är smala, omvänt äggrunda, symmetriskt tandade och blankt gröna på undersidan. Stiplerna är nästan likstora med småbladen. Stjälkbladen ser likadana ut som rosettbladen och sitter strödda vid varje förgrening. Knoppen har 4 gröna foderblad. Fruktställningen består av flera små nötter på stjälkar från bladvecken.

De ”falskt” femtaliga bladen (trefingrade plus två nästan lika stora stipler) tillsammans med fyrtaliga gula kronor med en orange fläck vid basen är karakteristiskt för blodrot. Foderbladen sticker knappt fram mellan kronbladen. Stjälken är rikgrenig och kan bli rödaktig.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Revig blodrot Potentilla anglica – har skaftade stjälkblad med mindre stipler. Stjälken är nedliggande och ofta rotslående vid noderna. Ovanlig, sydlig.

Femfingerört Potentilla argentea – är femtalig, bladen har en silvergrå undersida och förekommer i torra miljöer.

Andra fingerörter Potentilla spp. – saknar kombinationen av rikt grenig stjälk och glänsande, oskaftade och (till synes) femfingrade blad.

FÖREKOMST : Vanlig i större delen av landet, sällsynt i nordligaste Norrland.

Potentilla reptans - Revfingerört

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1105/revfingerort

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 10–15 cm. Revornas längd 30–130 cm.

Blomma : Ganska stor, radiärsymmetrisk, 1,5–2,5 cm bred, 5-talig. Kronblad klargula, breda, urnupna och 2 ggr längre än fodret. Foderflikar håriga och med vass spets. Ytterfodrets flikar ovala. 20 ståndare och många fria pistiller. Långskaftade blommor ensamma i bladvecken.

Bladen : Lång-, kort- eller oskaftade, 5-fingrade. Småbladen omvänt äggrunda med rund spets, stortandade och grön på båda sidor. Stipler smalt ovala med vass spets. Bladen strödda.

Frukten : Nöt.

Växtplats : Ängar, renar, stränder, gamla hamnplatser.

Blomningstid : Juli–augusti.

Fingerörtväxterna (Potentilla) är vanligen örter, ibland vid basen förvedade halvris eller buskar. Släktet omfattar nästan 400 arter. De hittas i alla världsdelar, men mest i norra halvklotets tempererade områden. Släktet är bland de primitivaste i rosfamiljen i vissa egenskaper medan i fråga om andra är det långt specialiserat. De äldre typer som förekom under tertiärperioden var troligen vedstammade (t.ex. buskfingerörterna). Endel fingerörter påminner om smultronen (Fragaria).

Revfingerörten är en nykomling som bildar revor. Trots dessa revor är dess vegetativa förökning inte speciellt effektiv. Dess frön sprids emellertid lätt långa vägar med människan och hennes djur. Revfingerörten förekommer främst i områden med neutral eller basisk jordmån

Primula farinosa - Majviva

EKOLOGI : Majviva är knuten till kalkrik och fuktig, gärna lågvuxen eller delvis bar mark, på såväl mineraljord som torv. Extremrikkärr, kalkfuktängar och havsstrandängar är de vanligaste miljöerna, medan den även kan uppträda mer tillfälligt i diken och på grusvägar. Arten är starkt gynnad av störning som tramp och bete eller slåtter, vilket innebär att konkurrerande växtlighet hålls nere. Majviva bildar en fröbank (Toräng & Vanhoenacker 2009) vilket ligger väl i linje med en anpassning till att vara störningsgynnad. Plantorna är självinkompatibla, vilket innebär att de är beroende av korsbefruktning för fröbildningen, och som heterostylin bidrar till. De pollineras främst av dagaktiva fjärilar och bin, medan svävflugor och andra tvåvingar samt tripsar ofta besöker blommorna men deras roll i pollineringen är osäker. En viss vegetativ förökning sker genom avknoppning av bladrosetter. Den kortstjälkade varianten har utvecklats som en respons på bete av såväl boskap som av fjärilslarver, medan den långstjälkade sätter frö bättre när den inte betas. Den kortstjälkade varianten drar dessutom nytta av att växa tillsammans med långstjälkade plantor som är bättre på att attrahera pollinatörer (Toräng & Vanhoenacker 2009). Några följearter är darrgräs Briza media, vildlin Linum catharcticum, älväxing Sesleria uliginosa, tätört Pinguicula vulgaris och olika orkidéer Orchidaceae.

Typisk art i Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411), Agkärr 7210, Rikkärr 7230. Karakteristisk art i Slåtterängar i låglandet 6510. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Kalkgynnad, 1 poäng i söder och i norr enligt NILS lista över rikmarksarter

KÄNNETECKEN : Majviva är en lågvuxen, 5–20 cm hög, perenn ört med en basal bladrosett och en ofta klotformig blomsamling med upp till 20 blommor i toppen av en bladlös stjälk. Blommorna är normalt rosa med fem djupt urnupna och utspärrade kronblad kring ett gult kronbräm i mynningen av en knapp centimeterlång kronpip. Majviva blommar i maj–juni. Bladen är tunglika och karakteristiskt något rynkiga och fasta med vitt mjöl på bladundersidan. Det normala är att arten har en tydlig blomstjälk, men på Öland och Gotland finns även en variant med mycket kort stjälk (Toräng & Vanhoenacker 2009). Majviva är dessutom heterostyl, viket betyder att det finns två former med långt respektive kort stift i blompipen.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Fjällviva och smalviva Primula scandinavica, P. stricta – har annorlunda utbredning, mest fjällmiljöer. Smalvivan överlappar något i utbredning men saknar i princip mjöl på bladundersidan. De har färre och mörkare rosa blommor som har en kronpip som sträcker sig längre utanför fodret än hos majviva. Blommorna är homostyla; stiften är liklånga hos olika individer. Majviva har 18 kromosomer medan fjällviva och smalviva har 72 resp. 126 kromosomer. Det är möjligt att majviva är en av föräldraarterna till de två andra arterna, som båda har hybridursprung, men detta är ännu inte bekräftat (Toräng & Vanhoenacker 2009).

Strandviva Primula nutans – saknar det vita mjölet på bladundersida, stjälk och foder. Växer vid Norrbottens kust.

Gullviva Primula veris – har en mycket större bladrosett med breda, omvänt äggrunda buckliga blad som inte är vitmjöliga under.

Tätört Pinguicula vulgaris – har också täta tillplattade bladrosetter men dessa är oskaftade, har uppvikt bladkant och är aldrig vitmjöliga. Färgen är annorlunda, ljust gulgrön.

Klasefibbla Crepis praemorsa – har en mycket större bladrosett med utdraget, omvänt äggrunda rosettblad. Bladen är gröngula och inte vitmjöliga.

Småvänderot Valeriana dioica – har långsmala parblad, även rosettbladen, som är mörkare gröna och inte vitmjöliga.

FÖREKOMST : 

Majviva förekommer främst i södra Sverige, men utbredningsområdet sträcker sig via Dalarna upp till Jämtlands kambrosilurområde. Enstaka förekomster finns i Hälsingland och Medelpad. Flest lokaler finns i kalkrika trakter på Öland och Gotland, där den ännu är ganska vanlig. Majviva har minskat kraftigt i svenska fastlandets jordbruksområden, där den förut var lokalt allmän. I Skåne och Uppland var den beräknade minskningstakten av antalet lokaler omkring 70% resp. 45% under 30 år, baserad på jämförbara data från mitten och slutet av 1900-talet (Maad m.fl. 2009[ref], Tyler & Olsson 1997[ref]). Även från övriga landskap varifrån det finns tolkningar av populationsförändringar anges en kraftig tillbakagång.

Majviva saknas i Norge och är sällsynt i Finland där den idag bara finns på Åland (Lampinen & Lahti, 2019[ref]). I resten av Europa förekommer arten spridd i England och på kontinenten främst i bergstrakter ned till norra Spanien, Alperna och Sydosteuropa (Hultén & Fries 1986[ref]).

HOT : Majviva minskar till följd av att hävd i form av bete och slåtter minskar på ogödslade gräsmarker. Även utdikning av tidigare fuktiga och blöta marker, samt gödsling har haft negativ påverkan. I trakter där den traditionella skötseln av fuktiga gräsmarker har upphört finns majviva nästan bara kvar i kalkkärr, men även många av landets odikade, öppna kalkkärr hotas av igenväxning, till följd av ett torrare klimat, gamla diken, längre växtsäsong och upphörd hävd.

Primula veris - Gullviva

EKOLOGI : Gullviva är en bra signal för torra–friska ängs- och betesmarker men finns även i mer slutna miljöer. Den tål en del näringspåverkan och kan bli väldigt vanlig efter röjning. Några följearter är prästkrage Leucanthemum vulgare, tjärblomster Viscaria vulgaris och vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg.

Gynnas av basmineral, hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Vanlig även i Kalkgräsmarker 6210. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige. Fridlyst, förbjuden att gräva upp i hela landet, förbjuden att plocka i Halland, Skåne och Örebro.

KÄNNETECKEN : 

Gullviva är en tuvad, flerårig ört som blir 10–30 cm hög.

Stjälken är upprätt, ogrenig och hårig. Rosettbladen är buckliga och omvänt äggrunda med en tvär bas. Bladkanten är nedvikt och ojämn. Stjälken är bladlös. Knoppen är ljust gulgrön med ett veckat foder. Fruktställningen består av en flocklik samling där de äggrunda, ljusbruna kapslarna sitter kvar länge.

Gullviva är i blomning omisskännlig (förutom ev. förväxling med en del odlade arter och former). Även de buckliga, matt ljusgröna bladen med tvär bas och kraftig, ljus mittnerv med nästan vinkelräta sidonerver är typiska.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Andra gula vivor Primula spp. – har mer elliptiska bladskivor och/eller inte lika tvär bladbas. Ofta med större, ljusare gul krona.

Blåsuga Ajuga pyramidalis – har håriga, plattare rosettblad som är fjädernerviga och saknar den tvära bladbasen. Har ett speciellt växtsätt, kompakt och pyramidlikt.

Majviva Primula farinosa – har mindre blad som är ojämnt tandade och inte lika buckliga. Bladen är tydligt vitmjöliga på undersidan. Även stjälk och knoppar är mer eller mindre vitmjöliga.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand, upp till längs södra Norrlandskusten och i Jämtlands kalkområden.

Prunella vulgaris - Brunört

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker,  Åkermark.

Wikipedia - https://www.inaturalist.se/taxa/52764-Prunella-vulgaris

Brunört (Prunella vulgaris) är en art i familjen kransblommiga växter. Det svenska namnet kommer av att brun i äldre svenska var benämning på lila färger.

Den är flerårig och vanlig på gräsplaner, vägkanter, kortväxt gräsmark och skogsmark i nästan hela Norden. I övrigt förekommer arten i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika.

Anmärkningsvärda egendomligheter är det tvåläppiga fodret som i fruktstadiet är platt och slutet (delfrukterna frigörs när det brister) och att "blomkransarna" samlade till ett ax i toppen. Blomkransarnas stödblad är små och så förändrade till formen (ibland även till färgen) att de kan anses fungera som en del av blomningen snarare än en del av de vegetativa organen. Sådana blad kallas högblad. På grund av formen på detta ax och den tämligen starka lukten har brunört i vissa landsändar fått namnen skogshumle och backhumle. Det senare namnet kan lätt förväxlas med backhumla, som dock är ett alternativt namn för röllika.

Underarter : Tre underarter kan urskiljas:

  • subsp. vulgaris – har äggrunda till avlångt äggrunda blad, 1,5–6 × 0,7–2,5 cm, som vanligen är glest håriga. Bladkanterna är oregelbundet vågiga eller helbräddade. Förekommer i nästan hela utbredningsområdet.

  • subsp. lanceolata – har lansettlika till avlångt lansettlika blad, 1,5–4 × 0,6–1 cm, som är kala eller något ludna. Bladkanterna är helbräddade. Förekommer i östra Asien och Nordamerika.

  • subsp. aleutica – har vitt filthår på blomstängelns övre del. Stödbladen är purpur, inte bruna. Förekommer i norra Nordamerika.

Övrigt : Brunört (夏枯草, Pinyin: xià kū căo) är vanligt förekommande inom traditionell kinesisk medicin då växten anses ha antiinflamatoriska samt kylande egenskaper.

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1107/brunort

​​Växtform : Vanligen flerårig ört.

Höjd : 5–30 cm.

Blomma : Blåviolett, sällan röd eller gulvit, 2-läppig, zygomorf. Överläpp välvd, underläpp fint tandad. Foder 2-läppigt, hårigt. 4 ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig. Tät, axlik, toppställd blomställning.

Bladen : Äggrunda, helbräddade eller svagt naggade, långskaftade. Bladen motsatta.

Frukten : Klyvfrukt med 4 delfrukter.

Växtplats : Ängar, renar, betesmarker, gräsmattor, gårdsplaner, stränder, frodiga skogar.

Blomningstid : Juli–augusti.

​

Brunörtens ursprungliga växtplatser är strandängar, fuktiga lundar och lundkärr. Under svedjebrukets tid fick brunörten nya växtplatser på svedjemarksängar och betade hagmarker. Numera ser man den ofta i gräsmattor. Brunörten anpassar sig lätt och bildar raser för olika klimat- och jordmånsförhållanden.

Pseudofumaria lutea - Gul nunneört
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark : Risk för invasivitet - Potentiellt hög risk - (PH) 4A,1.
Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Gul_nunne%C3%B6rt
Gul nunneört finns inte naturligt i Sverige men odlas ganska mycket som prydnadsväxt och finns förvildad här och där i södra halvan av landet.

Lunds universitet - fråga en biolog - https://fragaenbiolog.blogg.lu.se/vad-ar-det-for-vaxt-2/

Gul nunneört - Pseudofumaria lutea. Den kommer ursprungligen från Italien men har länge odlats som  prydnadsväxt i Sverige. Hos oss förvildas den lätt på murar och i klippspringor.

– Torbjörn Tyler

Pulsatilla pratensis - Fältsippa
BIOTOPER : Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.
Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/faltsippa/

Blommar i april-maj på öppen kalkrik sand- eller grusmark, gräsbackar, naturbetesmark, hedar, alvar, dyner och hällmark.

Efter blomningen ser den ut så här: 

 

Liksom andra sippor innehåller den det hudirriterande ämnet protoanemonin. Trots detta har man förr rekommenderat den mot kroniska ögonsjukdomar. Den har använts som kräkmedel och för att ta bort vårtor.

Artnamnet pratensis kommer av latinets pratum (äng) och betyder 'som växer på ängar'. Släktnamnet Pulsatilla kommer av latinets pulsare (slå, stöta), vilket kanske syftar på de hängande blommorna, som rör sig i vinden likt små klockor som slår.

Fältsippa är fridlyst.
NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1911/faltsippa
​Växtform : Flerårig ört. Kort, upprätt jordstam, något tuvbildande.

Höjd : 5–25 cm. Stjälken oförgrenad, hårigt, bladlöst med undantag för bladcirkeln nedanför blomman. Stjälken växer sig längre efter blomningen.

Blomma : Hyllet smalt klockformat, rödskiftande mörkviolett, 3-4 cm brett. 6 hylleblad i två spiraler, alla nästan lika stora, med glänsande vit behåring på utsidan. Flera ståndare, gula ståndarknappar. Flera fria pistiller. Blommorna enskilt, slokande.

Blad : Bladrosett vid basen, med skaft, skaften behårade, utvecklas efter blomningen. Bladskivan tre gånger parflikig. Flikarna är smala, och ett blad kan ha upp till 150 flikar. De övre bladen sitter i cirkel under blomman, ca 30 st., sammanvuxna vid basen, rätt breda, ett fåtal flikar i spetsen, raka, med vita hår.

Frukt : Ca 3 mm lång nöt, med en 5-6 mm lång hårig näbb. Flera tillsammans.

Växtplats : Sand- och grusåkrar, vägrenar.

Blomning : April-maj.
 

Backsipporna är stäppväxter som spred sig till vårt land efter istiden på grund av det kontinentala klimatet och den sparsamma växtligheten. Vid den här tiden var de sannolikt lika vanliga här som de idag är på stäpperna i Östeuropa. Då skogarna brett ut sig har backsippssläktets arter blivit mer sällsynta, och de har i första hand överlevt på torra åssluttningar med mycket sol och motsvarande platser. Hyggesbränning, lätt användning som betesmark och andra liknande ingrepp gynnar backsipporna, eftersom de inte trivs bland rik växtlighet.

Pulsatilla vulgaris - Backsippa
EKOLOGI : Backsippa växer i mer eller mindre öppna miljöer på torr, helst sandig eller grusig mark. Dess mest karakteristiska biotoper är grusåsar, men den förekommer även på torrbackar, hedar och åkerholmar samt i naturbetesmarker och glesa tallskogar, gärna med ett syd- eller sydvästvänt läge. Man finner den ofta på gravhögar och gravfält, där buskar och träd hålls nere genom bete och annan störning eller där det är för torrt för att växtplatserna skall växa igen. Arten klassas som kalkgynnad i Mellaneuropa, men något tydligt sådant förhållande verkar inte finnas i Sverige. Backsippa trivs i låg vegetation; den är en tydligt betesgynnad art som tål även ganska hårt bete liksom årlig bränning (Wells & Barling 1971), men betesintensiteten bör helst vara mer måttlig. De enskilda plantorna kan vara mycket långlivade och håller sig kvar även när förhållandena under en tid varit ogynnsamma; blomningen avtar dock successivt och så småningom dör plantorna. För frögroningen krävs luckor i tät vegetation, vilka många gånger skapas genom tramp av betesdjur. Artens frön verkar inte kunna bilda en fröbank, enligt flera studier (Kleyer m.fl. 2008)
KÄNNETECKEN : Backsippa är en flerårig ört som har upprätt jordstam med en bladrosett. Bladen är smalflikiga och som unga mjukludna. Blomskottet är decimeterlångt med tre kransställda, finflikiga stjälkblad och en enda blomma. Blommorna är klocklika och snett uppåtriktade. De består av sex blåvioletta (sällan vita) kalkblad, talrika ståndare och talrika pistiller. Efter blomningen sträcker sig stjälken, blir upprätt och bär frukterna samlade i en boll i toppen. Fruktsamlingen utgörs av nötter med långa, hårförsedda spröt bildade av pistillernas stift.

Bland de fyra i Sverige förekommande arterna av släktet Pulsatilla känner man igen backsippa på de finflikiga bladen och den stora, djupt blåvioletta, snett uppåtriktade blomman. I Sverige förekommer två underarter; den på Gotland endemiska underarten gotlandssippa subsp. gotlandica skiljer sig från vanlig backsippa subsp. vulgaris genom att ha något bredare bladflikar, stjälkblad som är väl skilda från hyllet redan tidigt under blomningen samt något kortare, bredare och ofta ljusare lila hylleblad (Lindell 2001)
FÖREKOMST : Vanlig backsippa subsp. vulgaris är sydlig i Sverige och utbredningen sträcker sig norrut till södra Bohuslän, Västergötland, Värmland, Närke, Västmanland och Uppland. Den är traktvis ganska vanlig i rätt biotoper men minskande. Den har även påträffats som troligt naturaliserad och mer eller mindre tillfällig på flera platser norrut till Jämtland och Västerbotten (Artportalen 2021). På Gotland förekommer endast den endemiska underarten gotlandssippa subsp. gotlandica naturligt, på östra centrala delen av ön, medan två förekomster av vanlig backsippa är införda (Johansson m.fl. 2016). De svenska förekomsterna av arten utgör tillsammans en hög andel av världspopulationen.

Backsippa förekommer i Väst- och Centraleuropa, österut till Ukraina, och är därmed en europeisk endem. I Danmark finns den huvudsakligen på Jylland. Från Finland och Norge finns flera fynduppgifter, men det handlar här om mer eller mindre tillfälliga förekomster som troligen är av odlat ursprung (bl.a. GBIF 2021).
HOT : De främsta hoten mot backsippa är igenväxning med buskar och träd eller med höga och täta gräs och örter, något som kan förorsakas av upphört bete och av gödsling. Visserligen kan arten öka något i en tidig igenväxningsfas, men därefter minskar den först långsamt, senare upphör blomningen och slutligen försvinner den helt. Nyetablering genom frön försvåras av tät och hög vegetation utan luckor. Även om bete kan vara nödvändigt för att backsippelokaler skall hållas öppna, är alltför hårt bete, speciellt fårbete, negativt. Till hoten hör även exploatering av växtlokalerna, t.ex. genom grustäkter eller breddning av vägar.
ÖVRIGT : Backsippa är en viktig värdväxt för två rödlistade fjärilar som förekommer i Götaland: smaragdgrön lundmätare Hemistola chrysoprasaria och större vitbandsvecklare Xerocnephasia rigana, vilka även nyttjar fältsippa Pulsatilla pratensis som värdväxt.

Utländska namn – NO stor kubjelle, DK opret kobjælde, FI lännenkylmänkukka, GB pasqueflower.

bottom of page