2.

Den andra gruppen kallas acellulära slemsvampar eller myxomyceter.

 

En enda cell, ett plasmodium.

 

Det unika är att myxomyceten bildar plasmodium, en enda cell med tiotusentals kärnor i varje kubikmillimeter protoplasma. Plasmodiet kan vara bråkdelen av en millimeter men hos de största arterna flera centimeter eller decimeter i diameter. Ändå är det en enda cell!  Det normala är annars att en cell är mycket liten och normalt bara kan upptäckas i mikroskop.

I yngre stadier har plasmodierna rörelseförmåga. De ”kryper” långsamt upp till några centimeter per dygn. Rörelsen är väldigt speciell. Protoplasman i plasmodiet pulserar fram och tillbaka, men hela tiden lite mindre tillbaka än framåt. (Protoplasma är det trögflytande innehållet i en cell innanför cellmembranet.)

​

Den bakre delen av plasmodiet utbildar plasmakanaler som fördelar sig i allt finare kanaler framåt och längst fram sammanflyter till en enda slemmassa. På så sätt glider plasmodiet långsamt fram över underlaget och tar upp näringspartiklar som svampsporer, bakteriekolonier och andra små organiska partiklar. Det beter sig som en stor amöba. 

Plasmodiet behöver hålla till i fuktig miljö, där det inte torkar ut och där det är lätt att hitta föda. Utanför cellmembranen anlägger plasmodiet en slemskida till skydd mot uttorkning och andra faror.

​

Från plasmodium till fruktkropp.

När miljön blir torrare övergår plasmodiet till en eller flera fruktkroppar som var och en innehåller sporer. Ofta visar det sig att ett enda plasmodium kan bilda hundratals fruktkroppar men t ex hos trollsmör bildas i stället en enda stor kuddformad fruktkropp. 

Vad är egentligen myxomycetindividen? Svaret blir att man får se alla fruktkropparna tillsammans som en individ, en klon! Inuti fruktkropparna bildas sporer som är ca tio tusendelar av en mm i diameter  (O,010 mm). När en av dessa sporer gror, startar en spännande och komplicerad kedja av skeenden. Fram kommer en encellig organism med två flageller, som mest liknar hårstrån. Den ena flagellen är kort och märks inte mycket, den andra är lång och hjälper organismen att röra sig (jämför, manliga sädesceller). Snart tappar den emellertid den långa flagellen och blir till en amöba, en så kallad myxamöba.

​

Myxamöbastadiet är viktigt. Så länge det är gott om mat växer amöban och delar sig, så amöborna kan bildas i enorma mängder. Myxomyceterna finns över hela världen och i sitt myxamöbastadium spelar de därför en viktig roll som nedbrytare i naturen. Till slut smälter ändå två amöbor samman, även kärnorna sammansmälter och vi får en cell med en diploid kärna, en början till ett nytt plasmodium. 

Cellen uppför sig som en amöba, den tar upp näringspartiklar och tillväxer, kärnorna inuti den delar sig så att vi får en mångkärnig cell, ett nytt plasmodium.

Sporen, ”flagellaten” och myxamöban har alltså halva kromosomantalet. Hos djur och människan är det bara spermier och ägg (och några få celler i ovariet (ovarium, är ett organ hos hondjur där äggceller utvecklas) och testiklar som har det halva, haploida kromosomantalet. 

 

Ingen annan organismgrupp har den här speciella livscykeln.

 

Därför räknas numera myxomyceterna till ett eget rike, man kan inte säga att de står mycket lågt eller mycket primitivt jämfört med t ex svampar, växter eller djur. De är en tidig, egen utvecklingslinje, ingen särskilt stor linje precis. Man räknar med att det finns drygt 240 arter myxomyceter i Sverige och möjligen 900 i hela världen.

 

Schematisk framställning av livscykeln hos "äkta slemsvamp" Myxomyceter. Den skiljer sig inte nämnvärt från Dictyosteliums förutom att här smälter verkligen amöborna samman i en cell med många kärnor och fruktkropparna bildas inte på samma sätt som hos de "falska" slemsvamparna. 

Jag har heller inte hittat några uppgifter som tyder på att även myxomyceterna skulle odla sin föda.