Lupinus polyphyllus - Blomsterlupin

EKOLOGI : Blomsterlupinen växer i stora mängder längs med vägar och banvallar vilka fungerar som spridningskorridorer i landskapet. Varje individ kan producera flera hundra frön som dessutom är långlivade. Fröna sprids sedan längre sträckor med vattendrag och många former av mänsklig aktivitet. Den har en relativt kort generationstid och en långlivad fröbank vilket gör att den sprider sig fort och kan komma tillbaka efter lång tid.

Den föredrar näringsfattiga och väldränerade ruderatmarker men har på flera håll i Europa visat sig anpassningsbar till blötare och näringsrikare marker. Rötterna har knölar som innehåller kvävefixerande bakterier, vilket innebär att lupinen kan leva på relativt näringsfattiga marker men också bidra till att kväveberika marken.

KÄNNETECKEN : 

Blomsterlupin Lupinus polyphyllus är en flerårig ört som tillhör familjen ärtväxter. Blomsterlupin är en relativt stor och spektakulär art. Den har en tilltryckt hårig stjälk som står upprätt och kan bli över en meter hög. På blomsterlupinens stjälk och från rotstammen sitter långskaftade fingrade blad där varje småblad är 3–15 cm långt, 1–2 cm brett och lansettlikt. Den blommar i juni–juli och blommorna sitter i täta toppställda klasar på en hög spira. Varje blomma är 1–1,5 cm lång, oftast blå till blåvioletta men kan också vara vit eller rosa. En naturaliserad population av blomsterlupin i Europa kan skifta i flera färger under några år för att så småningom bli enfärgat blå. Detta har en genetisk förklaring, då genvarianten för blå färg är dominant över varianterna som kodar för vitt och ljusrött.

Fruktbaljan är mörkbrun och upp till 4 cm lång, täckt med matta, ulliga hår med 5–9 prickiga frön i varje balja. Blomsterlupinen kan producera en stor mängd frön per planta. I en studie i Finland fann man att det genomsnittliga antalet frön per planta var 1 200 till 2 600 (Aniszewski m.fl. 2001[ref]).

Blomsterlupin kan förväxlas med den mycket sällsyntare arten sandlupin Lupinus nootkatensis. Arterna skiljs åt genom att sandlupinen är något mindre, mer långhårig, vanligen har en grenad stjälk och att den har färre småblad på stjälken än blomsterlupinen. Det förekommer hybrider mellan blomsterlupin och arten gul busklupin Lupinus arboreus. Hybriden, som vanligen har grenig stjälk med fler blomställningar, går under namnet regnbågslupin Lupinus x regalis. Spontana hybrider finns mellan blomsterlupin och regnbågslupin respektive sandlupin där arterna överlappar längre söderut i Europa.

FÖREKOMST : 

Blomsterlupinen förekommer förvildad i stora delar av Sverige, där den oftast påträffas längs vägkanter och på banvallar. De största bestånden förekommer på lite surare marker, t.ex. från västkusten till Värmland och Dalarna. Det finns tidiga fynduppgifter om förvildade blomsterlupiner redan från 1870 i Skåne (Hylander 1971[ref]).

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är västra Nordamerika, södra Alaska och Brittiska Columbia och österut mot Quebec, västra Wyoming och söderut mot Utah och Kalifornien. Den introducerades till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet av växtsamlaren David Douglas. Blomsterlupinen har sedan dess införts till många delar av Europa, östra Kanada, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland, där den ses som en invasiv art.

HOT : Arten lever i symbios med kvävefixerande bakterier vilket ökar dess konkurrenskraft men också förändrar markkemin där den fäller sin förna. Kvävehalten i jorden ökar vilket gynnar kvävekrävande arter. Detta ger långsiktiga effekter på artsammansättningen på platsen även efter det att arten skulle försvinna från platsen. Arten är konkurrenskraftig och tränger undan inhemska arter. Enligt CABI[ref] finns studier som visar att artens förekomst påverkar abundansen av fjärilsarter negativt. 

NOTERING : Risk för invasivitet - Mycket hög risk - (SE) 4AB,4E