Russula incarnata - Laxkremla : Sårbar (VU)
EKOLOGI :Laxkremlan bilda mykorrhiza med bok, och den är också uppgiven förekomma under gran i Alperna och Pyrenéerna. Italienska fynd är gjorda i bokskog och danska fynd i bokskog på lerig jord. En av de skånska växtplatserna är en mullrik bokskog med vissa lundartade områden. Skogen är mycket gammal och förmodligen mycelen av laxkremla också. Lokalen med de rikaste förekomsterna ligger i en långsträckt, mäktig sprickdal på en av åsarna som sträcker sig i NV-SO riktning över det skånska landskapet. På denna plats råder mycket bra värme- och fuktighetsförhållanden. I dalbotten ligger ett vattendrag, som i regel är vattenförande även torra år. Bergarterna i området består av gnejs och diabas. Den sistnämnda bildar smala stråk i samma riktning som åsens utsträckning. Sluttningarna i ravinen är trädbevuxna med gammal bokskog och här finns öppna storblockiga talusbranter omväxlande med rena stup. Uppe på platåhöjderna dominerar bokskogen. Ofta är bokarna högstammiga och många är angripna av vedsvampar. Här är floran typisk för artfattig bokskog. Boken går i vissa delar ända ned till bäcken och emellanåt dominerar al längs stränderna. Högst upp i sluttningarna finns blåbärsris och på riktigt fattig mark även ljung och lingon. Där gnejsen dominerar är floran och fungan i branterna liknande den på höjdplatåerna. Men där diabasstråken drar fram förändras artsammansättningen radikalt. Dalgången slingrar sig fram i olika riktningar och ibland hamnar sluttningarna i sydligt läge. I partier av dessa kan lutningen vara kraftig och här blir mineraljorden blottad pga vind och regn. Det är i dessa områden som svamptillgången är störst. Lokaler med god tillgång på blåsippa är överlägset artrikast. På en sådan, ca 40 x 40 meter stor, finns mellan 30–40 rödlistade svamparter. Det är i dessa hotspots som laxkremlan bildar fruktkroppar. På en del av de ställen av branten som är skuggiga kan mossor dominera. Örtvegetationen är bitvis riklig; Blåsippa, vispstarr, nästrot, gulplister, murgröna, skogsvicker, vippärt och piprör. Som exempel på svampar kan nämnas; Clavariadelphus helveticus, Gomphus clavatus, Russula aurea, Amanita phalloides, Peziza succosa, Craterellus cinereus, Phellodon niger, Tricholoma atrosquamosum, många Ramaria- arter i subsekt. Ramaria bland andra R. pallida, R. formosa och R. sanguinea. Bok är det absolut dominerande trädslaget men det finns enstaka inslag av ek, björk, rönn, oxel, hassel och spridda små tynande granar. De år som det kommer gott om regn under sommar och höst kan laxkremlan börja sin säsong i juli och vissa år hittas ända in i oktober. Men området är mycket känsligt för vindars uttorkande effekt och likaså står solen ofta i rät vinkel mot marken med åtföljande kraftig vatten avdunstning. Så om det är en nederbördsfattig svampsäsong har det hänt att inga svampar bildar fruktkroppar. Den absolut största delen av svamparna är mykorrhizabildande. På de kända lokalerna uppträder som regel fruktkroppar av laxkremla bara på någon enstaka platser. Varje plats rymmer troligtvis en genetiskt unik svampindivid (genet) som kan fragmenteras till flera frilevande men genetiskt identiska mycel (rameter, motsvarar IUCN:s definition av individ). Fruktkropparna är kortlivade, medan markmycelet kan ha en lång livslängd, flera decennier och potentiellt kan leva lika länge som mykorrhizasvampens värdträd kontinuerligt finns på platsen.
KÄNNETECKEN : Hatten är 3–6 cm i diameter, plan till något nedtryckt i mitten, i formen oregelbundet rund, hattkanten är länge något invikt och kan ibland vara kort fårad. Hatthuden är avdragbar, matt, tydligt överdragen med ett vitt mjöligt skikt , som kan bilda tunna skorpor av små vita korn, speciellt i hattmitten. Färgen är vanligtvis blekt laxrosa, köttrosa, många gånger också helt vit eller med utspridda rosa fläckar och mer gräddfärgad mitt. Ibland kan den vara helt gräddgul med kanten rosafärgad. Foten är 2–4 cm hög och omkring 1 cm tjock. Den är vit och i ytan något ådrad och vitpudrad i den översta delen. Lamellerna är vita och glesa till medeltäta. Köttet är vitt och har mild smak och spröd konsistens. Sporfärgen är rent vit. Sporerna mäter 6–9 x 5,5–7.5 µm och har isolerat till linjeformigt kort sammanbundna, trubbiga vårtor som blir högst 1 µm långa. Hatthuden har inga pileocystidier, däremot finns det långa inkrusterade primordialhyfer med avsmalnande toppar, 3–7µm breda. Det är dessa som ger kornigheten på hattytan. Vidare finns det hatthudshår som är 3–7 µm breda och i topparna ofta klubbformade. Förväxlingsarter: Russula raultii Quélet (citronkremla), som kan vara nästan vit och blekgul i mitten och av samma storlek som laxkremla. Men smaken är skarp, hattytan har inget vitpudrat skikt och sporerna har nätlikt förbundna vårtor och hatthuden saknar inkrusterade primordialhyfer. Russula velutipes Velen. (rosenkremla) kan någon gång vara vit och små exemplar är lätta att förväxla med ovan avhandlade art. Rosenkremlan har överst på foten ett nätliknande flockigt vitt skikt. Mikroskopiskt finns också skillnader; sporernas vårtor är lägre och förenade till ett brutet zick- zacknät och primordialhyferna är tydligt smalare. Sporpulvret är inte så vitt och det har en tendens att anta en blekgul ton vid torkning. Russula lactea (Pers.) Bres. har hittats i bokskog i Sverige. Detta är dock en större art med fastare kött och alltid vit med något ockrafärgad hattmitt. Den har inga laxrosa nyanser. Lamellerna är tätare och sporfärgen är vit till gulvit. Hatthudshåren är avsmalnande i topparna och glesare septerade än hos laxkremlan.
FÖREKOMST : Den är funnen på 4 lokaler i landet, alla i Skåne (2005). Det maximala antalet fyndplatser överstiger sannolikt inte 50 vilket motsvarar ungefär 80 genetiskt unika mycel (bedöms motsvara 800 individer enligt IUCN:s definitioner). Den lokal som har den största förekomsten består av mellan 5–10 genetiskt olika mycel. Arten finns i Alperna och Pyrenéerna och även i Bayern i Tyskland. Vidare finns den i de centrala delarna av Italien. Quélet som namnsatte laxkremlan fann den i Österrike. Även i Danmark förekommer den. Det är en sannolikt mycket sällsynt art som befinner sig på sin nordligaste utbredningsgräns. Lokalerna där man finner den har maximal solinstrålning och lång vegetationssäsong.
EKOLOGSIK GRUPP :  Mykorrhiza