Agaricus spissicaulis - Spetsfotad champinjon (NT)

EKOLOGI : Spetsfotad champinjon växer som nedbrytare (saprotrof) på gräs- och örtrika torrängar, alvarmarker, sandiga stäpp- och hedmiljöer. Även på betade, stäppartade torrängar med rikligt med enbuskar och hassel i hässlen på mellersta Öland. Ibland även på strandnära, torra stabiliserade gamla sanddyner liksom på gamla, sandiga trädesåkrar.Tätaste populationerna verkar uppträda på kalkrika, sandblandade jordar och gamla, något urlakade strandvallar på alvarmark. Den är troligen en stäpprelikt. Som regel uppträder fruktkroppar bara på ett par ställen på varje lokal. Fruktkropparna är kortlivade, men markmycelet kan ha lång livslängd, flera decennier, eller mer.

KÄNNETECKEN : Spetsfotad champinjon är en kompakt och ”köttig” champinjon med vit-gråvit, 5–12 cm bred hatt, som gammal något mörkare tilltryckta fjäll på ljusare botten. Har ofta karakteristisk hattform med slutligen något nedtryckt mitt och med ringrester på den ned-/inrullad kanten Hatt köttet tjockt (15–25 mm) och ofta påfallande tjockare än lamellbredden. Lamellerna har först en skär ton men blir snart mörkt svartbruna med påfallande ljus egg. Foten är kort och knubbig, 5–6 x 1.5–2 cm, oftast betydligt kortare än hattbredden och med förtjockad nedre del som ofta är tillspetsad och slutar i en tydlig myceltåga. Tydlig men klen, hängande ring som är kraftigt strierad på ovansidan. Köttet rodnar snabbt och intensivt rött-brunrött-orangebrunt i fotkött liksom vid skrapning av foten. Hattkött rodnar betydligt svagare. Lukt är svagt till tydligt obehaglig på äldre fruktkroppar, men är som ung svår att känna och kan ibland då påminna om ätliga champinjoner. Sporer är äggrunda, mörkt bruna, på en öländsk kollekt i snitt 6.8 x 4.6 µm långa (Q=1.48). Cheilocystider (cystider i lamelleggen) mer eller mindre rikliga, cylindriska-tydligt klubbformade. Arten är tämligen lätt att känna igen på sin kompakta habitus, det rodnande och slutligen illaluktande köttet samt den karakteristiskt formade foten med den vita myceltågan. Dessa karaktärer skiljer den bl.a från den ibland snarlika vanliga ängschampinjonen A. campestris medan bl.a den hängande ringen skiljer den från den mera närbesläktade strandängschampinjonen A. bernardii.

FÖREKOMST : I Sverige är arten känd från ett 100-tal aktuella lokaler i Skåne, Blekinge, Västergötland och Uppland samt på Öland och på Gotland. Uppträder vissa år tämligen allmänt på Ölands och Gotlands alvar och andra torra, betade gräsmarker men är i andra delar av Norden mycket sällsynt. Mörkertalet för antalet lokaler bedöms vara betydande och det potentiellt maximala antalet lokaler för arten i Sverige bedöms vara 2500. I övriga nordiska länder är den endast känd från Danmark (LC). Den finns i övrigt spridd över nästan hela Europa men är på de flesta håll ansedd som sällsynt, undantaget sydöstra Europa där den, beroende på synonymisering av närstående taxa, bedöms vara relativt allmän.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

NOTERING : Arten anses ätlig och plockas i vissa delar av Europa som matsvamp. Enligt senare taxonomiska studier är arten placerad i sektionen Spissicaules och de närmaste europeiska släktingarna är ullfotschampinjon A. lanipes (NT) samt A. bresadolanus (ej anträffad i Sverige). Taxonomin för arten är trots senare arbete av Nauta (2001) fortfarande preliminär. Den synonymiserade A. maskae skiljer sig främst på att ha tydligt avlånga, elliptiska och större sporer och cheilocystider. Då variationen i denna karaktär hos A. litoralis/spissicaulis ännu är dåligt känd synonymiseras oftast de båda. De öländska kollekterna som studerats hör till den kort- och rundsporig typen (”A. spissicaulis s.str.”).