top of page

Asplenium trichomanes - Svartbräken

BIOTOPER : Blottad mark, Stenyta, klippyta, berg, hårdbotten som substrat.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Svartbr%C3%A4ken

Svartbräken (Asplenium trichomanes) är en ormbunksväxt. Den har tidigare även kallats bergspring.

Hela Asplenium-släktet utmärks av långsträckta sporgömmesamlingar och ett långsträckt indusium, som sitter fäst med hela sin ena kant på den sida, som är vänd ifrån bladflikens eller småbladets mittnerv. Släktet är ett av de största bland ormbunksväxterna och även i Sverige skiljer sig dessa arter mer inbördes, än exempelvis lundbräknarna (Dryopteris) gör. En av de enklaste till bladformen är svartbräken. Den är enkelt parbladig och med obetydligt tandade småblad. Den växer nästan uteslutande på klippväggar, där den har sin korta jordstam och täta trådrotsknippa inkilade i sprickorna. Man har kallat växter med sådant levnadssätt "petrofyter"; de har liten tillgång på näring och hushållar sparsamt med den, och flera ormbunkar som hör dit, till exempel gaffelbräken, har ganska fast bladbyggnad och stor förmåga att leva länge i torka. I södra och mellersta Skandinavien och Finland är denna art ganska vanlig.

Naturhistoriska riksmuseet - https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/ormbunksvaxter/svartbraknarasplenium.1796.html

Svartbräknar Asplenium är ett ormbunkssläkte med omkring 700 arter. Representanter ur släktet finns på nästan alla kontinenter och förekommer i alla typer av miljöer, från polarområden till öknar, de flesta växer dock i tropiska och tempererade områden. Några av arterna har en världsvid utbredning, som svartbräken Asplenium trichomanes och glansbräken A. adiantum-nigrum, medan andra har en mycket begränsad utbredning, till exempel A. lolegnamense som bara finns på Madeira.

Svartbräknar växer på marken eller som epifyter i träd, de flesta är små eller medelstora, men det finns också en del större arter. De har ett mycket växlande utseende. Bladen kan sitta enstaka eller i tuvor, de kan vara tjocka och läderartade, eller mycket tunna. Bladformen varierar från hela blad som hos fågelbobräken A. nidus, till fint flikiga som hos groddbräken A. bulbiferum, men de flesta av arterna har parbladiga eller dubbelt parbladiga blad. En av de viktigaste karaktärerna för släktet är att sporgömmesamlingarna oftast är långa och smala.

I Sverige finns åtta arter av svartbräknar, vanligast är gaffelbräken A. septentrionale och svartbräken A. trichomanes. Murruta A. ruta-muraria och grönbräken A. viride är mer ovanliga, och brunbräken A. adulterinum, glansbräken A. adiantum-nigrum, mjältbräken A. ceterach och hjorttunga A. scolopendrium är mycket sällsynta och finns endast på ett fåtal platser i vårt land. De fyra sistnämnda är också fridlysta. Andra välkända arter i släktet är fågelbobräken A. nidus och groddbräken A. bulbiferum som båda odlas som krukväxter.

Det vetenskapliga namnet Asplenium kommer av grekiskans splen, som betyder mjälte, och syftar på att man förr ansåg att dessa ormbunkar kunde bota sjukdomar i mjälten. Till exempel kan man i en "En myckit nyttigh Örta-Book" skriven år 1642 av Arvid Månsson Rydaholm läsa följande om hjorttunga: "...man må taga hennes blad och stöta dem väl små, och bruka hennes lag i sin mat och dryck, det är gott för en sjuk mjälte". Han lämnar också en kort beskriving av arten: "Lingua servina, Hirtzung på tyska, på svenska hjortatunga, hon växer i gamla brunnar och gamla murar, hon haver långa och smale blad, hon haver rader på sina blad, sådana till synes som kålmaskar...". Det som synes vara kålmaskar är sporgömmesamlingar.

Text: Anna-Lena Anderberg

Athyrium filix-femina - Majbräken

BIOTOPER : Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Torra gräsmarker, Ädellövskog, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Majbr%C3%A4ken

Majbräken (Athyrium filix-femina) är en ört tillhörande familjen hällebräkenväxter. Bladen blir 30 till 140 centimeter långa. Majbräken blommar mellan juli och september. Den är vanligt förekommande överallt i Norden, förutom på Island där den endast växer i vissa områden längs kusten.

Släktet majbräknars (Athyrium) taxonomiska status är vacklande; det räknas omväxlande till träjonväxterna, hällebräkenväxterna, stensöteväxterna och till majbräkenväxterna.

Majbräken är stor och växer upprätt, till en höjd av 50–120 cm. Bladskaftet är kort, ungefär en fjärdedel upp till och med en tredjedel av bladskivans längd. Det har lite fjäll.

Bladskivan är smalt lansettformat, och primärflikarna blir mindre och glesare längre ned på bladskaftet. Längst ned finns ett betydande avstånd mellan primärflikarna, och dessa är korta och breda. Från ungefär mitten pekar primärflikarna lite oppåt.

Sporgömmesamlingarna (sori) är avlånga och böjda i halvmånform. Den har indusium som sitter kvar länge på bladens undersida.

I Norge växer majbräken i hela landet upp till över skogsgränsen, upp till 1 150 meter över havet i Nord-Frons kommun. Det finns flera varianter over hela norra halvklotet, den som växer i Skandinavien är spridd i Europa och Asien.

​

Blechnum spicant - Kambräken

BIOTOPER : Blottad mark, Barrskog, Fuktiga-blöta gräsmarker, Kalkfattiga myrbiotoper, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Ädellövskog, Öppna gräsmarker, Öppna myrbiotoper.

Naturhistoriska riksmuseet- https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/ormbunksvaxter/kambraknarblechnum/kambraken.2106.html

Kambräken Blechnum spicant är den enda europiska arten av släktet kambräknar. Arten har en vid utbredning på norra halvklotet

Naturhistoriska riksmuseet - https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/ormbunksvaxter/kambraknarblechnum.1779.html

Kambräknar Blechnum är ett ormbunkssläkte med omkring 200 arter. De finns över nästan hela världen, men är vanligast i tropiska områden och på södra halvklotet. I Europa förekommer bara en enda art, kambräken Blechnum spicant, en art som har en vid utbredning på norra halvklotet. Flera andra arter i släktet har också ganska stora utbredningsområden, medan några har en mycket begränsad utbredning, till exempel kiokio B. novae-zelandiae som bara finns på Nya Zeeland.

Typiskt för släktet kambräknar är att de har två olika typer av blad, fertila blad där sporgömmesamlingarna sitter, samt sterila blad. Arterna är oftast små eller medelstora, men det finns också en del större arter. Utseendet är varierande, men de allra flesta har enkelt pardelade blad som sitter enstaka eller i tuvor, men några få arter är klättrande och det finns även vissa som ser ut som små trädormbunkar. Kambräknar växer vanligen på marken och oftast i fuktiga miljöer.

I Sverige finns bara en vildväxande art, kambräken B. spicant. Den förekommer främst i sydvästra Sverige, vanligen på fuktiga och skuggiga platser. Arten har ett mycket typiskt utseende med sina enkelt parflikiga blad som sitter i en tuva och de två olika typerna av blad, fertila blad och sterila blad. De sterila bladen är mörkgröna och något läderartade, de kan bli upp till fyra decimeter långa, utåtböjda till nedliggande och är gröna även på vintern. De fertila bladen är upprätta och kan bli ända upp till 75 centimeter långa, de sitter innanför de sterila bladen och vissnar ner på hösten. Kambräken kan knappast förväxlas med våra andra ormbunkar, men den kan vara ganska svår att få syn på.

Som prydnadsväxter utomhus odlas ibland två arter av kambräknar, kambräken B. spicant och dvärgbräken B. penna-marina. Flera andra arter odlas som rumsväxter, till exempel palmbräken B. gibbum som ser ut som en trädormbunke och stubb-bräken B. brasiliense.

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två exemplar av kambräknar, Blechnum blechnoides och Blechnum procerum, som är insamlade under kapten James Cooks första resa. Båda är från Nya Zeeland och båda är samlade år 1769 eller 1770 av Joseph Banks och linnélärjungen Daniel Solander.

Det vetenskapliga namnet Blechnum kommer av grekiskans blechnon, vilket var namnet på en ormbunke hos Dioskorides.

Text: Anna-Lena Anderberg

Dryopteris dilatata - Lundbräken

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Finlands Artdatacenter - https://laji.fi/sv/taxon/MX.37755.

Livsform : Tätt tuvad ormbunke med jordstam, övervintrande.

Storlek : 40–120 cm hög

Blad : Blad styva, mörkgröna, 40–120 cm höga, bågböjda. Bladskaft ungefär halva bladskivans längd med tätt med bruna fjäll som har en svartbrun mittdel. Bladskiva äggrund–triangulär, 2–3 gånger parflikig, har gula glandler. Småblad ofta konvexa. De basala flikarnas första sekundärflik är ungefär 1/3 av basalflikens längd.

Sporangium : Sporsamlingar mörkt bruna.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Lundbr%C3%A4ken

Lundbräken, Dryopteris dilatata, är en träjonväxtart som först beskrevs av Georg Franz Hoffmann, och fick sitt nu gällande latinska namn av Asa Gray. Dryopteris dilatata ingår i släktet Dryopteris och familjen Dryopteridaceae. Inga underarter finns listade.

​

Dryopteris expansa - Nordbräken
BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog,, Fuktiga-blöta gräsmarker, Öppna gräsmarker.
Läs om "vanliga ormbunkar" i. Vilda växter : https://svenskbotanik.se/nyheter/vv-2024-1-2/ 
Dryopteris expansa - Nordbräken som förkommer i nästan hela landet. Skillnaderna jämfört med lundbräken och skogsbräken består i att den är glesare tuvad, att bladskivan är upprätt och ljusgrön och att de sekundära bladflikarna närmast bladstjälken på de nedersta primärflikarna är nedåtriktade och ab ungefär halva primärflikens längd.

Matteuccia struthiopteris - Strutbräken

BIOTOPER : Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Strutbr%C3%A4ken

Strutbräken (Matteuccia struthiopteris) är en ormbunke i familjen stensöteväxter. Den blir ungefär 0,75m till en meter hög och växer i strutformiga rosetter. Den känns främst igen på att den inte har sporgömmen under bladen utan ett fertilt, oftast brunt, smalflikigt blad (sporangieblad) som växer upp inne i "struten". Dessa står ofta kvar även sedan de gröna sterila bladen vissnat ner.

Utbredning : Strutbräken finns i tempererade områden i östra och norra Europa, norra Asien och Nordamerika. Arten är sällsynt och fridlyst i Blekinge län, men växer i nästan hela landet i fuktiga, näringsrika skogar, bäckraviner och vid åar, exempelvis är den talrik i stjärnorpsravinen i Östergötland.

Namnet struthiopteris kommer av det latinska ordet för struts och syftar på de sterila bladens form.

Phegopteris connectilis - Hultbräken

BIOTOPER : Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Barrskog.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Hultbr%C3%A4ken

Hultbräken (Phegopteris connectilis) är en växt tillhörande familjen kärrbräkenväxter. Hultbräknens ormbunksblad växer en och en istället för i en klunga som annars är vanligt bland ormbunksväxterna. Jämfört med andra svenska arter är den relativt lågväxt och har en något ljusare grön färg. Den känns igen på att de nedersta paret av bladflikar inte utgår rakt ifrån stjälken utan snarare är vinklade i ormbunksbladets riktning.

Arten förekommer riktligt i hela Sverige med undantag för fjälltrakterna samt Gotland och Öland.

Finlands Artdatacenter - https://laji.fi/sv/taxon/MX.37747

Beskrivning : Ormbunke vars blad växer från en lång, vågrät, fjällig jordstam. Bladen långa och smalskaftade, enskilt, flikiga blad. Bildar enhetliga växtbestånd av varierande storlek. Bladskiva trekantig, sluttande eller nästan vågrät, 10–25 cm, hårig undertill, nertill parbladig, upptill pardelad. Skaft 1–2 gånger så lång som bladskivan. Blad parflikiga, flikarnas kanter hela eller tandade. Nedersta bladparet vanligtvis åtskilda från de övre, neråt böjda.

Sporangium : Sporax endast i vårskotten, avfallande då mogna. Sporangiesamlingar i grupper i sporaxen, på undersidan av sköldlika 6-kantiga sori

Polypodium vulgare - Stensöta

BIOTOP : Barrskog, Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark

WIKIPEDIA : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara rot som till smaken påminner om sötlakrits.

Ett äldre svenskt alternativt namn är bergsöta.

I svensk folkmedicin användes stensötan förr i tiden som medel mot förkylning genom att den kokades i vatten. Enligt svensk folktro skulle en kvinna som tuggade på rötter från stensöta få rikligt med bröstmjölk.

Finlands Artdatacenter : https://editor.wix.com/html/editor/web/renderer/edit/eb4a5afd-9931-4d66-8abe-da0a32f21514?metaSiteId=d4ae9113-7c80-4264-a54f-4d3f02ea7a09

Beskrivning : Ormbunke vars blad växer från en lång, vågrät jordstam. Blad övervintrande, enskilda, ibland i små grupper, 12–35 cm långa. Skaft högst lika lång som bladskivan. Bladskivan smalt kolvformad, en gång parflikig eller parbladig, blad trubbiga, helbräddade.

Sporangium : Sporangiesamlingar på bladundersidorna, förhållandevis stora, runda, utan svepefjäll. Förökar sig vegetativt med jordstammen.

Pteridium aquilinum - Örnbräken

BIOTOPER : Barrskog, Buskmark, Friska gräsmarker, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog

Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker.

Statens veterinärmedicinska anstalt - https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/ornbraken/

Mycket giftig växt. : Örnbräken innehåller enzymet tiaminas som orsakar tiaminbrist hos framför allt enkelmagade djur. Växten innehåller även cancerframkallande ämnen. Vissa djur som förgiftats kan utveckla ett beroende av örnbräken.

Utseende : Örnbräken är en av våra största ormbunkar som blir mellan 40 och 150 cm hög. Den har en lång underjordisk grenig jordstam som är klädd med hårlika fjäll. Bladskivan är stor, triangulär och horisontell. Örnbräken är mycket frostkänslig och gulnar redan vid den första nattfrosten.

Förekomst : Örnbräken är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet, utom allra längst i norr. Den växer i torra eller friska, magra och näringsrika skogar, både i lövskog och barrskog. Den förekommer också på hyggen, i vägkanter, banvallar, igenväxande hagar och på annan kulturpåverkad mark.

Påverkan på djur : Drabbade djur kan uppvisa feber, bleka slemhinnor samt interna och/eller externa blödningar. Förgiftningar finns beskrivna för nötkreatur, får, hästar, grisar, kaniner, marsvin, råttor och möss.

Vad är giftigt? : Hela växten. Innehållet av aktiva ämnen är högst när växten är ung. Enzymet tiaminas finns framför allt i rotstocken. Rotsystemet (rhizomerna) har den högsta aktiviteten av tiaminas som är högst på sensommaren och tidig höst. Även de unga upprullade löven innehåller tiaminas. Unga skott innehåller höga halter av den cyanogena glykosiden prunasin. Även koncentrationerna av ptaquilosid är högst i unga, växande delar som toppen på bladen och de omogna ormbunksbladen.

Giftinformation : Örnbräken innehåller tiaminas som kan orsaka tiaminbrist samt små mängder cyanogena glykosider. Prunasin är den huvudsakliga cyanogena komponenten, vilken kan orsaka plötslig död genom hydrocyansyraförgiftning.

Den huvudsakliga carcinogenen i örnbräken är ptaquilosid, en norsesquiterpenglukosid som kan orsaka bland annat blödningar (hemorragisk sjukdom) och tumörer. Ptaquilosid utsöndras i mjölken. Örnbräken innehåller också termostabila föreningar som koffeinsyra, astragalin, isoquercetin och 5-O-caffeoylshikimisyra.

Målorgan är magtarmkanalen, urinblåsan, näthinnan (retina), perifera och centrala nervsystemet samt benmärgen.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rnbr%C3%A4ken

Örnbräken (Pteridium aquilinum) tillhör ormbunksväxterna.

Örnbräken bildar mer eller mindre täta bestånd av enstaka stående blad, som har styvt och upprätt skaft och 3-dubbelt parbladig skiva. Redan då ljungen blommar, börjar örnbräken gulna och står under hösten med livligt rödgul färg för att vissna ned innan vintern kommer. Bladens enstaka växtsätt beror på jordstammens långsträckta ledstycken. Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur med viss likhet med en heraldisk dubbelörn.

Kromosomtal 2n = 104.

Från andra ormbunkar avviker Pteridium genom att sporgömmena sitter utmed bladflikarnas kant, och att indusiet bildas av själva bladkanten, som är tillbakavikt över sporgömmena. 

Örnbräken besitter ett ganska omfattande kemiskt självförsvar, med till exempel tanniner, fenoler och cyanidfrisläppande glykosider. Växten innehåller även två cancerogener.[1] Detta innehåll gör örnbräken olämplig som djurfoder.

Habitat : Örnbräken är vanlig på många håll i världen. I Skandinaviens södra och mellersta skogsområden allmän.

I betesvall betraktas örnbräken som ogräs, och bekämpas manuellt genom ryckning. Eftersom roten tränger djupt ned krävs ett stadigt tvåhandsgrepp om skaftet, varpå ryckning sker rakt upp.

bottom of page